Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Barbara, Barbara och OMG… mer Barbara

    av

     

    OldRectoryJag vet inte riktigt vad man ska kalla Barbara Erskines genre för, men det skrivs otroligt få sådana här böcker i Sverige, vad jag vet. Det hela handlar om en sorts historisk romantic suspense, med en övernaturlig twist. Historisk spökromantik. Ibland dominerar det historiska temat och Erskine förflyttar handlingen nästan helt till 1100talet Skottland, men de jag gillar bäst förenar suspense och spökerier i någon sorts Essexgothic. (Essex är ett county i sydöstra England dit jäktade Londonbor flyttar för att leva rustikt lantliv.) Erskines typiska intrig involverar jäktade storstadspar som tror att de ska undkomma karriärstressen genom att flytta ut på landet i gamla prästgårdar bara för att förföljas av mystiska apparitioner och ondskefulla energier som gör deras liv till ett helvete. Ekon från det förflutna, sagor och legender, yonder and yore, tränger sig på i moderniteten och husrenoveringen. Ett typiskt tema är hur huvudpersonen måset färdas tillbaka i det förflutna eller lösa något som spökena försöker förmedla – ibland kopplat till hennes egen personliga historia. Upplösningen innebär att länken mellan nutid och förflutet får en förklaring, blir logisk. Man kan tycka vad man vill om hur Erskine bränner av en halsbrytande handling och svingar sig mellan genrerna – hon utnyttjar fantasins och berättandets kraft på ett väldigt underhållande sätt.

  2. What´s the story?

    av

    Jag gillar ju historier med ”a strong narrative” –  en stark berättelse. Jag tror det har att göra med min filmskolning, som kommit till god användning i veckotidningsromanerna. Den tydliga röda tråden som naglar fast läsaren. Ändå var det jag missade insåg jag i efterhand, i bidraget jag skickade till Hemmets Journals tävling i att skriva veckotidningsföljetong. Det vinnande bidraget verkade ha det, det magiska drivet. Själv fastnade jag i miljöbeskrivningar… hela skrivprocessen blev en ursäkt för att mentalt befinna sig på Österlen. Men om jag komprimerat handlingen i tio avsnitt hade den blivit ganska tunn. Inte tillräckligt många eller intressanta vändpunkter. Med andra ord, det saknades en bärande, stark, utmejslad handling. Det saknades a strong narrative. Folk som sitter och dricker kaffe /alternativt flädervin i övervuxna trädgårdar och pratar om sina problem räcker inte… Det är på sin höjd mysigt, speciellt för författaren, som drömmer sig bort… Men att skriva mest för att försöka förflytta sig bort från vardagen och verkligheten är nog ingen bra idé. Iallafall inte om man glömmer målet och syftet för texten (underhållning, bladvändning, att få läsaren att köpa tidningen).

  3. Ikoniskt

    av

    1966-Brittle-Bondag_233607s

    Jag har tagit upp det här förut men jag är otroligt förtjust i illustrationskonsten som följer med äldre romanceromaner och veckotidningsfiktionen. Svenska veckotidningar behåller traditionen att illustrera fictionmaterialet med originalillustrationer. Det vore kul även om modeteckningarna kom tillbaka i reklamen, istället för som nu att det bara är foton.  Jag tänkte lägga ut länken till gamla och nya Mills & Booneomslag igen därför. Ofta handlar dessutom skrivandet av veckotidningsnoveller som att följa givna förutsättningar, ibland även en bild. Och vem får inte en idé eller två av det giftgula omslaget till “The stepsister”?  Eller känner det höstliga vemodet i ”Sweet are the ways”? Titlarna eller för den delen författarnamnen går ju inte riktigt av för hackor heller – Violet Winspear är lite av en favorit.

  4. Manskapet

    av

     

    blå rosorJag fastnade för bilden i reportaget om romance-salong i London. Det fanns ju en man med på bilden. Fast det verkar som om romance writing är lite av en folkrörelse i England och USA. På tesalongen är gästerna mellan 18 och 88 år.  I eftermiddags hade jag iallafall nöjet att träffa en äkta manlig veckotidningsförfattare! Han heter Hans Karlsson och är journalist och frilansskribent. Vi pratade lite om hur det är för en kille att skriva för en så kvinnodominerad målgrupp som Allers- et c läsarna, och alltid ur en kvinnlig synvinkel. Hans trodde egentligen inte att det gjorde någon skillnad. (Inte jag heller). Hans hjältinnor är självständiga och han brukar inte ha så mycket romans, alltså kärlek, med i det hela. Utan koncentrera sig på en bra handling. Med andra ord vi skriver nog lite på samma sätt, tror jag.  Mindre hjärta och smärta än vad man kanske tror. Vill ni höra mig och Hans föreläsa om detta att skriva för veckotidningar på Falkens Författarskola i höst så kan ni få information och anmäla er här.

  6. Tea and temptation

    av

    teaparty-main_Full

    Det är innehaverskan till tesalongen Yumchaa i Soho i London som fått idé att anordna litterär salong för Mills & Booneläsare. (Mills & Boone är ett anrikt engelskt förlag för romanceböcker.) Om man läser hela artikeln här framgår det att romance-intresserade nu kan samlas den första tisdagen i månaden, dricka te och prata om sina drömmar att skriva en bestselling romance eller bara utbyta åsikter om sin senaste favortibok. Gå till www.yumchaa.co.uk. Jag tycker det är en sådan bra idé. Det behöver ju inte vara en caféägare (vi har inte så många tesalonger än i Sverige tyvärr) utan någon annan som anordnar någon typ av litterär salong för intresserade av en speciell genre. Jag är starkt för tanken på  litterära salonger, precis som på AnnaMaria Lenngrens tid. Denna kväll medverkar också en gästtalare som skriver flera Mills & Booneromaner. ”Rumour has it that the world’s best loved romance publisher is looking for new talent and we are all hoping to get some hot tips.” Med andra ord; vill ni skriva på engelska så är Mills & Boone det brittiska alternativet för era manus. Gästtalaren Heidis visdomsord skulle kunna vara mina egna:” Det handlar om ett hantverk, och du kan inte fejka”. Läs mer i reportaget. Under kvällen diskuterades frågor som “Måste hjältinnan vara oskuld?” och “Gör dom det i alla böckerna, eller bara pratar dom om att göra det?”

  7. Spökrealistiskt

    av

    dontlooknow4

    En sak jag gillar med Daphne är att hon var en skräckförfattare av rang… Det var egentligen inte så mycket romance alls, för hennes del. Hon skrev ju novellen ”Don´t look now” som blev en av de värre/bättre skräckfilmer som gjorts, och ”Fåglarna” som regisserades av Alfred Hitchcock. Spänning är relativt svårt att skapa i en bok, men att skriva skräckinjagande är definitivt ännu svårare. Kanske är det lika bra att göra som Sarah Waters i ”The little stranger” som jag läste i somras. Den kände ganska oövernaturlig för att vara en spökhistoria, försökte egentligen aldrig fejkskrämmas med hjälp av de vanliga knepen och metoderna. Bara redogjorde för otäcka paranormala företeelser på ett realistiskt, nyktert, rationellt sätt. Man fick aldrig känslan av att färdas över den där gränsen in i en annan mer magisk verklighet. Man blev inte känslomässigt påverkad så mycket som intellektuellt nyfiken på vad ett sk ”spöke” egentligen är. Något i det undermedvetna som frigör sig och antar en egen form, en energi som lånar döda föremåls gestalt och ger dem liv… Ett annorlunda grepp av en författare som man fick intryck av inte själv tror på spöken och egentligen aldrig försökte vädja till ens eventuella tro på Andra sidan.

  8. Fanny och Alexander – en romantic suspensare?

    av

    fanny-och-alexander-dvd_1

    Alla historiska romantic suspensehjältinnor hade inte turen att ha bekymrade svågrar som trädde in på scenen för att skipa rättvisa och förhandla. Som i den här scenen, när Gustav Adolf Ekdahl och Carl Ekdahl försöker prångla loss Emilie ur biskop Vergereus klor med alla till buds stående medel – till slut visar sig den ekonomiska faktorn vara det som spelar störst roll, som vanligt på den tiden (vad gäller äktenskapliga relationer). Samtidigt är Emilie också lite av en handelsvara, som det går att köpslå om, som kan fraktas från det ena huset (biskopens) till det andra (Ekdahlska). Det är också en enormt skickligt skriven uppvisning i ”good cop”/”bad cop”dramaturgi i dialogen mellan den tillbakahållet hövlige Carl och den koleriske känslosamme Gustav Adolf. Se den här.

  9. Äktenskapets bojor

    av

    Hela genren romantic suspense bygger ju på en kvinnlig huvudpersons tilltagande känsla av ”usch vad min man beter sig konstigt”. Hon gifter sig av kärlek men äktenskapet är en potentiell fälla. Men sprängkraften i genren är att huvudpersonen saknar möjlighet att frigöra sig. Hon var sin makes ägodel. Skulle det visade sig att han inte var så trevlig som han verkat var hon fast i det där slottet, eller huset. Jag tror hela temat hade en historisk bakgrund av sociala och ekonomiska skäl: förr i tiden var en kvinnas stora hopp om försörjning att bli bortgift, men när hon väl var det stod hon under sin mans förmynderi, utan till exempel egna tillgångar eller möjlighet att försörja sig. Som gift var möjligheterna att ångra sig minimala om den äka maken inte var som hon hoppats på. Med äktenskapet följde alltså en risk, även om inte alternativet ungmödom (”spinsterhood”) var så eftertrakat heller. Inte undra på att äktenskapet kändes laddat, både med dess chans till kärlek men också risken för av att bli för evigt fjättrad till en psykopat i ett ödsligt slott med vindlande korridorer. Eller till den där syfilissmittade suputen… Det var den tidens kvinnliga verklighet.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →