Jag tror inte jag hinner uppdatera den här bloggen mer nu på ett tag under julhelgerna, så jag passar på att önska God Jul!
-
-
Elin Woods – en svensk veckotidningshjältinna?
Jag kan inte låta bli att tycka att Elin Woods uppvisar en del kvaliteter som man ser ofta hos den klassiska idealiserade svenska veckotidningshjältinnan… Överallt står det att hon är ”helylle” och helylle är just vad den kvinnliga huvudpersonen är. Elin har i o f s en annan bakgrund än veckotidningshjältinnorna brukar ha, kommen ur en akademisk/politisk elit, men samtidigt upplevs hon tror jag av oss svenska läsare iallafall som ”en vanlig tjej”. Hon verkar dessutom handlingskraftig (räddar sin man ur ett bilvrak), mot sin vilja försatt i prövande situationer (hennes man är otrogen) men ändå strong under press – hon ringer ambulans när hennes mamma kollapsat på badrumsgolvet, och – inbillar vi oss kanske – hon verkar ha skinn på näsan, konfronterar en ljugande partner och är själv förstås oförvitlig vad gäller sin syn på familjen, trohet och kärlek, d v s hon reagerar starkt när detta dyker upp i hennes egen närhet. Och hoppas vi – hon visar inga tecken på att hysa dubbelmoral eller vara jobbigt underdånig eller försöka sopa saker under mattan, och jag är inte ironisk nu! (Den första rubriken om detta jag läste f ö löd ”Tiger Woods saved by wife”. ) -
Spara inte på krutet
Jag brukar ju tala om för mina kursdeltagare (på kursen “ Att skriva romaner för svenska veckotidningar”) att engelska och amerikanska följetongar är mer dramatiska, rafflande, och sensationalistiska än de mer jordnära och vardagliga svenska. Och den tvmässiga motsvarigheten till dessa måste ju helt klart vara de amerikanska miniserierna och såporna som Dallas och Dynastin. Rolig artikel här av en kvinna som marathontittat på vettlösa åttiotalssåpor på amerikanska CBS Drama (tidigare Zona Romantica…) Själv hade jag glömt att snälle men korkade Jeff Colby nästan strök med tack vare en förgiftad tapet, att Cecil Colby dog efter att ha haft för mycket (och för ansträngande) sex med Alexis kort efter att de bestämt sig för att gifta sig – och att änglalika Krystle ett tag hade en hjärntumör som fick henne att stå i korridoren och kasta tallrikar samtidigt som hon skrek, “Middagen är serverad! Middagen är serverad!” Man kan också titta på detta roliga bildgalleri med scener ur serien. (Ärligt talat skulle jag inte tveka att använda några av dem som kom-igång-och-skrivövningar för alla som vill skriva en underhållningsroman, eller en följetong.)
-
Forna tiders jular-blogg
Tänkte hitta en litterär ingång till denna fina blogg från Kulturen i jultider – om man t ex skriver en artonhundratalsroman som utspelar sig i Norden och vill göra research om hur julfirandet såg ut, kolla här. (Kulturen i Lund är ungefär som Skansen, ett kulturhistoriska friluftsmuseum med miljöer från det gamla bondesamhället, både svenska och från andra delar av världen.)
-
Jane i vinterskrud
Jag kan absolut tänka mig att Michael Nyqvist precis som den här recensenten verkar tycka, är pretty sen-sa-tio-nal som Mr Rochester i Dramatens uppsättning av Jane Eyre. Men det är stora skor att fylla, även för honom. Mr Rochester vann trots allt Mills&Boones tävling om mest romantiske hjälten. Detta trots att han är en patologisk dysterkvist, känslomässigt hämmad, har sin fru inlåst på vinden och inte direkt någon charmör precis och mot slutet blir han blind…
-
Omslagsgodis
Ett sådant här omslag får mig att tänka på den osensuella grå läsplattans nackdelar – inte för att jag tror att den kommer att utkonkurrera den vanliga pappersboken. Men ett välgjort, vackert omslag kan attrahera en som läsare. Det visuella, illustrations- och omslagskonsten som ackompanjerar texten, är viktigt. Även om underhållningslitteratur och chiclitt och romance kanske frambringar en viss typ av slit-och slänglitteratur, så uppvägs det ibland lättviktiga innehållet ofta av fantasifulla, sensuella, flärdfulla, lockande omslag. Att läsa just den typen av romaner på en läsplatta – utan det rosa omslaget – blir lite som att sondmatas med chokladpraliner. Visst får man i sig innehållet men utan nöjet i att få titta, lukta, känna… på dom innan.
-
Christmas romance reading
Vet inte om jag själv kallat alla dessa tre nyutkomna romaner för ”romance” men recensenten gör det i allafall, här… Marian Keyes skildrar livet i ett äldre hyreshus (“The brightest star in the sky”), Jackie Collins har skrivit en sedvanlig makt- och-sexkioskvältare (”Poor little bitch girl”) och så är det “The book of tomorrow” om tonåriga Tamara som ”tvingas” flytta till grindstugan till ett slott när hennes far dör och där upptäcker en bok med mystiska egenskaper – som förmågan att förutsäga hennes egen framtid. Speciellt den sista av Cecelia Aherne lockar mig… kanske för att den verkar lite Barbara Erskine-esque med sitt fantasyinslag… Även Marian Keyes har lagt in ett övernaturligt inslag i form av en närvaro i huset som observerar de boende. Fast Jackie Collins kommer nog aldrig att börja ta till övernaturligheter, hon känns för materialistisk för att lämna något ut slumpen eller främmande krafter…
-
Disney goes romance!!
Dramaturgin och berättartekniken i Disneyfilmerna förtjänar nästan en egen blogg – men man kan ju lugnt påstå att manusförfattarna vet hur en slipsten ska dras, samt att de inte är rädda för att använda sig av gamla myter och sagor från världens alla hörn och ikläda dem en modern dräkt… Till detta årets julfilm verkar de hursomhelst ha satsat på den gamla beprövade romance-genren, och gör en film baserad på sagan om prinsessan och grodprinsen, eller vad den heter på svenska – och förlägger den till New Orleans med en svart tjej/prinsessa i huvudrollen. Det är inte bara prinsen som blir en groda den här gången utan även prinsessan, men något säger mig att storyn förr eller senare kommer att röra sig mot det där härligt välbekanta och lagom förutsägbara – och ändå underhållande – slutet som alla romanceböcker/filmer måste få…
-
Alla kan bli författare, typ.
I en artikel på Salon.com pekas självbiografin ut som ett lite enklare sätt att ta sig in i bokbranschen än den vanliga romanen. Kanske därför genren blivit så stor. ”Alla” har en historia att berätta, och branschen törstar efter just sanna historier. De finns i en lockelse i det autentiska, samtidigt som den självbiografiska formen avdramatiserar skrivandet. Ingen kommer att ställa samma formmässiga, litterära krav som på en roman, det är det faktum att historien i sig antas vara sann som utgör själva läsvärdet. James Frey misslyckades med att kränga ”A million little pieces” som roman men lyckades när han sålde in den som en självbiografisk berättelse, den om en knarkares väg ut ur droghelvetet (trots att den var till stor del uppdiktad). Alla verkar också överens om att skiljelinjen mellan memoar och roman är ganska suddig och fluktuerande. Vem minns egentligen i detalj samtal man hade för tio år sedan, och kan återge dem i detalj? Chansen är rätt stor att man fyller i med uppdiktat stoff…Vill man lära sig skriva självbiografiskt leder jag hursomhelst en kurs i ämnet här på Falkens Författarskola, och här kan man läsa en artikel i ämnet.
-
En bild berättar så mycket
Jag gillar ju tidningsillustrationer och en av de mer berömda illustratörerna är Norman Rockwell, amerikansk konstnär som avbildade scener ur amerikanskt småstads- och vardagsliv för tidningen Saturday Evening Post. (Jag har valt en lite mer romanceinfluerad bild just här.) När jag läste om honom i senaste Vanity Fair så slog det mig också att Rockwells bilder är en sorts tecknad amerikansk motsvarighet till svenska veckotidningnoveller. (Författaren till artikeln kallar också Rockwell för en amerikansk storyteller.) Varje bild enkel, tydlig, och i sig en berättelse – en tablå ur vardagslivet – ofta lite sentimentalt, jordnära, småputtrigt (iallafall bilderna från 50talet) och en aning tillrättalagt. Det finns en en stillsam vardagsdramatik men tillvarons mörkare, brutalare sidor har bortretuscherats. Det är också ett berättande präglat av respekt och inkännande för karaktärerna och deras småstadsvärld, långt bort från glamour, storpolitik, pengar… (Och med en tydlig handling.) Tycker flera av bilderna i sig är en liten novell. Vill man läsa mer om Norman Rockwell kan man gå hit.
← Föregående sida
Nästa sida →
