Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Från formula till metod

    av

    formula

    Även om mycket av det som sägs här går mig lite förbi så verkar boken intressant; Book architecture av Stuart Horwitz. (Och hur kul är det inte att se en romanhandling som en grafisk skiss eller illustration, själva skelettet – den här artikeln vimlar av mindmaps och diagram.) Alltså Bokens arkitektur eller kanske Hur man bygger en bok. Stuart avfärdar tanken på formula á la Hjältens resa just för att böckerna blir så formulaiska, och därmed likriktade men hävdar samtidigt att det handlar om att tillämpa en viss metod. Det viktigaste skälet till att anamma ett nytt tänk är att alla romaner innehåller inte en utan flera berättelselinjer, eller narrative archs, och det är hur dessa krockar med varandra som är viktigt. Men, och Therese jag hoppas du läser det här ;), en bok handlar samtidigt alltid om en enda sak. ”Kan det inte handla om två olika saker?” frågar en skrivarstudent. ”Jo det kan det” lyder svaret. ”Förutsatt att de två sakerna handlar om en sak…” (What about two things? Can my book be about two things?” And I said, ”Yes. As long as those two things are about one thing…”) Han använder ofta uttrycket ”grid” just för att beteckna sammansmältningar av olika intrigtrådar, eller ”knytpunkter” kanske man skulle kunna kalla det. Två eller flera trådar i handlingen som möts. Och då slår det gnistor.

  2. Hur mycket hittar man egentligen på?

    av

     

    nycklar

    Det här måste man som författare också ta ställning till: hur nära verkligheten får det ligga? Frågan har kommit upp flera gånger som i Maja Lundgrens så kallade ”nyckelroman” Myggor och tigrar. Och kan man komma undan med att förklara att det inte handlar om verkliga händelser, även när man valt att ligga milimeternära den verkliga verkligheten? Spontant tror jag att läsare på något sätt ser protagonisten och författaren som en och samma person så skriver man om ett ämne, en tillvaro och om människor som känns igen eller där man låtit sig inspireras av verkligheten tar man en viss risk. Men det här med fantasi, illlusion och verklighet och vad som är vad är ganska komplicerat. ”Det mesta av materialet till min debutbok hade liksom filtrerats in från mitt liv under alla år jag skrivit den” konstaterar författaren som skrivit om ämnet. Sanningen är nog att författare tar ut verkligheten och ger detta ett annat liv, modifierar, förvränger lätt och kort sagt… hittar på. Så det blir verkligheten i förklädnad och förmodligen utan att man tänker på det. Här skriver Simona Ahrnstedt också intressant om den farliga lockelsen i att ta hämnd genom att porträttera en viss verklig person som en romangestalt.

  3. Författarens tre roller

    av

    måne

    Enligt författaren Nabokov, han som skrev Lolita, är författarens roll treenig. Hen är lärare, berättare och magiker. Bara de allra största kan förena alla tre egenskaper men den allra viktigaste är att kunna förtrolla läsaren. (Alltså magikerrollen.) Det här kanske man kan överföra till det gamla hederliga visdomsordet om att vad läsaren tänker är inte så viktigt som vad de känner. (Fast han tycker tvärtom i och för sig för ”lärdomen” står högre än berättelsen.) Men viktigast av allt är upplevelsen av att bli förd långt bort i fantasin till en annan verklighet, alltså förtrollad Tyvärr hittar jag inte ursprungscitatet men man kan botanisera fritt här.

    ”To the storyteller we turn for entertainment, for mental excitement of the simplest kind, for emotional participation, for the pleasure of traveling in some remote region in space or time. A slightly different though not necessarily higher mind looks for the teacher in the writer. Propagandist, moralist, prophet — this is the rising sequence. We may go to the teacher not only for moral education but also for direct knowledge, for simple facts… Finally, and above all, a great writer is always a great enchanter, and it is here that we come to the really exciting part when we try to grasp the individual magic of his genius and to study the style, the imagery, the pattern of his novels or poems.”

  4. Vad är en prolog?

    av

     

    prologbild

    Den här frågan fick jag för en tid sedan av en klient. Sådana här frågor är alltid roliga för det tvingar en att tänka till lite om vilka termer och begrepp man egentligen slänger sig med; jag brukar ganska frikostigt uppmuntra klienter att plocka ut händelser ur manus och ”använda som en prolog”. Läser man en definition av det står det dock att prologen är där för att ge bakgrund och information som läsaren kan behöva innan själva handlingen. Frågan är dock om inte man kan använda prologen på lite andra sätt också, jag skrev ett svar som löd såhär:

    ”Prologen får nästan vara något som läsaren förstår hur och var det passar in senare när de läst boken, men som inte förekommer berättat i den aktiva handlingen. Det finns ju mycket bakom kulisserna som man väljer bort som scen eller kapitel men som kan berättas såhär. I en deckare jag läste av Liza Marklund var det tankarna hos en karaktär som visserligen är viktig, men som vi inte får lära känna förrän mycket längre fram. De var inte nödvändiga för att förstå men gav oss ett annat perspektiv, en fördjupning. Vi fick en bit till, en extra pusselbit.
    Jag hade använt prolog som en ”teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse.  Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken som i Marklundboken. Utgå från att även om du slopar prologen så måste läsaren att förstå hela handlingen ändå. Däremot, även om man gör det som en ”teaser” måste den förr eller senare få mening och innebörd så att man förstår vad den handlar om, alltså när man läser fortsättningen. Om man läser prologen igen när man läst hela boken ska man fatta vem, vad den handlade om. ”Aha det var mördaren som grälade med sin mamma, 20 år innan han började mörda kvinnor som hade exakt samma hårfärg och röst som mamman…”  Eller ”Det var alltså den hemska branden där lillebror dog som karaktär A inte vågade berätta om förrän precis på slutet. ”
    Jag hade tänkt på det som en extra pusselbit. Kanske något man kan säga som ligger utanför handlingen men ändå hör till historien.”

  5. Om man vill skriva fantasy

    av

     

    pad-black-and-white

    Man bör först ha läst ganska mycket fantasy (bästa receptet om man vill skriva böcker är att läsa dem) och den här utförliga artikeln om genren kan vara en ledsagare. Här diskuteras lite allt möjligt som nyttan av olika berättarperspektiv för att kunna ge utrymme åt en komplex och ofta myllrande värld. Om de nödvändiga ingredienserna magi och drakar samt behovet av noggranna kartor så att läsaren kan orientera sig. Och om myter som inspirationskälla, om moralen i Game of thrones och om att det i fantasy för barn ofta finns en fot planterad i vår verkliga vardagsvärld och passager mellan den och fantasyvärlden, medan vuxenfantasyn helt utspelar i främmande världar. Eller man kan göra som Neil Gaiman och introducera fantasyn i ett vanligt prosaiskt sammanhang som tunnelbanan i London, som han gör i Neverland.