prologbild

Den här frågan fick jag för en tid sedan av en klient. Sådana här frågor är alltid roliga för det tvingar en att tänka till lite om vilka termer och begrepp man egentligen slänger sig med; jag brukar ganska frikostigt uppmuntra klienter att plocka ut händelser ur manus och “använda som en prolog”. Läser man en definition av det står det dock att prologen är där för att ge bakgrund och information som läsaren kan behöva innan själva handlingen. Frågan är dock om inte man kan använda prologen på lite andra sätt också, jag skrev ett svar som löd såhär:

“Prologen får nästan vara något som läsaren förstår hur och var det passar in senare när de läst boken, men som inte förekommer berättat i den aktiva handlingen. Det finns ju mycket bakom kulisserna som man väljer bort som scen eller kapitel men som kan berättas såhär. I en deckare jag läste av Liza Marklund var det tankarna hos en karaktär som visserligen är viktig, men som vi inte får lära känna förrän mycket längre fram. De var inte nödvändiga för att förstå men gav oss ett annat perspektiv, en fördjupning. Vi fick en bit till, en extra pusselbit.
Jag hade använt prolog som en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse.  Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken som i Marklundboken. Utgå från att även om du slopar prologen så måste läsaren att förstå hela handlingen ändå. Däremot, även om man gör det som en “teaser” måste den förr eller senare få mening och innebörd så att man förstår vad den handlar om, alltså när man läser fortsättningen. Om man läser prologen igen när man läst hela boken ska man fatta vem, vad den handlade om. “Aha det var mördaren som grälade med sin mamma, 20 år innan han började mörda kvinnor som hade exakt samma hårfärg och röst som mamman…”  Eller “Det var alltså den hemska branden där lillebror dog som karaktär A inte vågade berätta om förrän precis på slutet. “
Jag hade tänkt på det som en extra pusselbit. Kanske något man kan säga som ligger utanför handlingen men ändå hör till historien.”