I en svensk dagstidning sågades den senaste versionen av Snövit, Mirror, mirror, men sedan läste jag det här, i en tidning jag värderar så mycket högre och blev genast sugen på att se filmen av regissören till The fall Tarsem Singh. Trogen originalstoryn men samtidigt egensinnig, knasig och originell verkar den skåpa ut det höggljudda fantasyspektaklet som man hade blåst upp Alice i Underlandet till och har tydligen hämtat mycket inspiration från Arthur Rackhams illustrationer. Och det är fina kostymer. Snow white? Snow way!

Eftersom det finns något magiskt med talet tre får jag lägga till en ytterligare karaktär inom facket ”mesiga kvinnokaraktärer”. Hela Nathalie Portmans karaktär Nina Sayers i Black swan handlar om att hon är alltför snäll, självutplånande och passiv trots omgivningens krävande eller rentav respektlösa behandling av henne (minns scenen när hon sitter kvar paralyserad och handlingsförlamad mittemot en gubbe på t-banan som onanerar inför henne) som ballerinakollegornas bitchigheter för att inte tala om balettchefens krav på att hon ska vara mer sexuellt utmanande. Det krävs en ganska avancerad metamorfos för att den allt mer skräckslagna Nina ska lyckas plocka fram den mer handlingskraftiga, uttrycksfulla, kraftfulla sida av sig själv ( i skepnad av den onda svandrottningen Odile) men även Nina dör på kuppen, med en glasskärva i magen, eller om det var en spegelskärva, vilket känns mer symboliskt.

Nu när många kvinnliga karaktärer är hjältinnor (som Katniss i The hunger games) är det dags att prata om antihjältinnorna. Alltså inte de intrigerande, infernaliska och lismande som Tea Sundler i Charlotte Löwenskiöld av Selma Lagerlöf eller de downright onda, makthungriga och mordiska (Madame de Villefort i Greven av Monte Christo) utan de totalt mesiga, passiva, hysteriska och hjälplösa. Den här artikeln i ämnet retar upp sig speciellt på Bella i Twilightserien men själv tänker jag mest på den hopplöst ultrakvinnliga och överspända Dora Spenlow i David Copperfield (när jag läste boken som mycket yngre fick jag intrycket av att hon svimmade av bara David sa ett ord till henne) och eftersom vi pratar film också, den nerviga och okontrollerat hysteriska officer Lambert i Alien som tycks helt förmögen att lägga band sina egna känslor av skräck och fasa vilket gör allting ännu värre för alla runt omkring henne, även om det knappt är möjligt. Kanske för att allt drama behöver iallafall ett minimum av handling och initiativ från sina karaktärer är de dock inte så många och de riskerar att dö en för tidig död, precis som både Dora och Lambert gör f ö.

Även sedan länge döda men klassiska författare kan ge goda råd vad gäller ”affairs of the heart”, och dessa visdomsord kan man ta del av i den här boken Much Ado About Loving: What Our Favorite Novels Can Teach You About Date Expectations, Not So-Great Gatsbys, and Love in the Time of Internet Personals. Jane kanske inte hade ett särskilt rafflande dejting- eller kärleksliv, men det hindrade henne inte från att vara en skarpsynt oberservatör av vad om pågick runt omkring henne och hon har en hel del att säga om saker och ting (och känns än i dag förvånansvärt modern). Tolstoy, Dickens, Sylvia Plath och Richard Yates som skrev Revolutionary Road är andra som genom sina böcker kan användas som stöd och för  tips och goda råd när det gäller kärlek, relationer och dejting. Vilket bara bevisar att riktiga klassiker aldrig är mossiga.

Det är aldrig för sent att uppdatera och modernisera en gammal genre – i det här fallet den för oss svenskar lite okända subgenren the Gothic. Laura Miller skriver först en belysande artikel om the gothic som en sorts tidig chiclit. Alla som botaniserat vid en gnisslande snurrställning med gamla begagnade pocketböcker känner igen de där vulgodramatiska omslagen; en ung kvinna, en lite för djup urringning eller för mycket mascara, ett dystert slott i bakgrunden… gärna mot en bakgrund av vindblåsta träd. The gothic är dock inte det samma som den mer ärevörda gotiska romanen á la The castle of Otranto eller Främlingen på Wildfell Hall utan avgjort mer kiosklitteratur. Jag skulle kalla den för en avart av romantic suspense, eller den romantiska rysaren, precis som Laura Miller gör. Var var jag nu??