Barbara berättar ju också att hon vad gäller skrivandet lärt sig att ”jump time, how to twist things and that you need narrative hooks to keep people going.” Med andra ord med erfarenheten slipas skrivarverkstygen och man lär sig hur man kan smidigast kan röra sig framåt i handlingen (fixa övergångarna skulle jag kalla det för) och därmed undvika s k transportsträckor (som jag ser det eftersom det är ett ganska vanligt problem; ”han öppnade dörren och klev in i hallen. Där tog han av sig skorna och hängde upp jackan. Sedan gick han i köket…zzzzzzzzzzzzz….) How to twist things – att få saker att se ut som något annat än vad de är, måhända, och använda narrative hooks – föra in händelser som är intressanta men som inte förklaras eller som är oavslutade för att skapa nyfikenhet och få folk att läsa vidare, lite som cliffhangers i den löpande handlingen.
-
-
Confessions of a bestsellerförfattare
Jag har bloggat om henne förut och vet inte om Barbara Taylor Bradford är lika poppis i Sverige som i USA och England, men hon ger roliga intervjuer om vägen till bestsellerskapet, som sin fruktansvärt tuffa arbetsmoral (hon går upp varje morgon klockan 05.00 och börjar ”hamra skiten ur ordbehandlaren” enligt intervjuaren) fram tills kvällen då hon byter om till en kaftan (”slips into a caftan”) och hälsar sin make Bob som kommer hem från jobbet. Men här ger hon också några handfasta, basala råd till alla blivande författare därute. Nödvändigheten av att veta hur en berättelse slutar innan man börjar skriva, av att ge karaktärerna en bakgrund för att veta varför de agerar som de gör och kanske framför allt att åtgärda problem i storyutvecklingen just med karaktärernas hjälp; character is plot. Och skrivandet är inte är en ensam syssla, hävdar Barbara, utan en enskild – man är ju tillsammans med alla sina karaktärer.
