Modernisering av eller nya infallsvinklar på klassiska litterära genrer är alltid kul. Mina fördomar om att fantasy mest handlar om drakar, häxor och borgar med tinnar och torn (inget fel med det i o f s) och “keltiska hjältinnor med rött hår” kommer mer och mer på skam. Till exempel finns ju så kallad urban fantasy och numera även brittiskskriven fantasy baserad på den japanska och kinesiska mytologin vilket man kan läsa om här.
Som jag skrivit förut på denna blogg gillar jag ju böcker med en stark röd tråd, “a strong narrative”, en stark story. Men genrelitteratur – skräck, deckare, romance, sci-fiction, fantasy – som ju ofta har sin styrka i att vara just storybaserad har också haft sämre rykte än traditionell fiction. Den sistnämnda anses bättre skriven, ha högre kvalitet, vara riktig litteratur. Men du (som läser denna blogg) och jag vet ju att det inte behöver vara så. Med andra ord kan genre- eller underhållningsböcker både innehålla den tekniskt drivna berättelsen och fungera som fullgod litteratur, det tycker också Neil Gaiman som editerat en ny novellantalogi. Med andra ord “literary and story-driven fiction don’t have to be mutually exclusive. //Good writing? Of course. Story? Why else bother writing, or reading?”
Det finns få saker som är så tacksamma att läsa om eller för den delen skriva om, som en bra skurk. Författaren Anthony Horowitz som skapat tvserien Foyle´s war har upprättat en lista över sina litterära favoritantagonister. Han toppar med barnslavdrivaren Fagin ur Oliver Twist och på andra plats kommer Lady MacBeth (bilden, av John Singer Sargent). Själv tycker jag att det är svårt att göra realistiska karaktärer helt onda. Småskurenhet, avundsjuka, maktmissbruk och andra otrevliga egenskaper däremot, vad som helst som försätter huvudpersonen i ett underläge eller i maktlöshet, fungerar. Minns te x hur jag som liten hatade den fruktansvärt elaka Miss Gulch i Trollkarlen från Oz eftersom hon som ren hämnd tog huvudpersonen Dorothys älskade hund Toto med sig för att låta avliva honom…
Jag brukade hjälpa mina föräldrar att städa och sortera deras bokhyllor när jag var liten. En hylla sorterades efter svenska och nordiska författare, de tre andra var fyllda av amerikanska och engelska böcker. Redan på sorteringsstadiet syntes skillnaden. De nordiska präglades av något svalt reserverat, stramt och nästan sorgesamt vad gällde utseende och titlar. Det fanns en enkelhet och framför allt allvar. Att läsa verkade vara något upphöjt och svårtillgängligt. De anglosaxiska däremot signalerade något helt annat. Ett kommersiellt tilltal hade jag kallat det idag där titlarna och omslagen signalerade sexighet, drama, story och raffel -det spelade ingen roll om författarna var nobelpristagare som William Golding eller bestsellerförfattare som Sidney Sheldon. Det var böcker som flirtade med potentiella läsare, de var starkare i tilltalet och bejakande av det eskapistiska och underhållande i ett läsa.
Såhär vill jag bo. Eftersom jag inte får det, skriver jag historier där folk ofta ärver eller köper förfallna/ödsligt/lantligt belägna hus. Jag antar att författare till viss del skriver för att uppfinna en alternativ verklighet åt sig själva. (Såklart skriver man för att underhålla åt sina läsare, men man skriver för att underhålla sig själv nästan ännu mer.) Följetongsskrivande och underhållningskrivande ger kanske allra störst möjlighet till att skapa en sorts idealiserad verklighet, att leva ut och skapa karaktärer och situationer och scenarior som man “bara kan drömma om”.
Den här unge mannen går rakt mot den digitala strömmen och börjar ge ut inlästa små historier på vinylskiva eftersom det digitala ljudet enligt honom är för kyligt och polerat, utan atmosfär. Jag minns fortfarande magin som fanns i att lägga på en skiva med berättade historier från när jag var barn, det var den tidens ljudböcker. (Te x “Nalle Puh” inläst av Allan Edwall.) Med sprak, hack och allt…
Frågan är om man kan bli kär i en litterär karaktär – jag tror det, det lika mycket som man kan hata en. Författaren Jay McInerney skriver om olika Jane Austenhjältinnor han varit kär i. Han började med Elizabeth Bennett i “Stolthet och fördom” mest eftersom hon påminner honom om hans dåvarande flickvän och övergår i takt med att han mognar lite mer och blir äldre med Emma Woodhouse och på äldre da´r får han upp ögonen för den mer observerande, nedtonade Fanny Price i ”Mansfield Park”. Det intressantaste i McInerneys text är kanske hur bokhjältinnorna påverkar hans syn på de flickvänner han har under tiden, att han inte kan låta bli att jämföra eller se karaktärsdrag i de verkliga personerna som han läst om i böckerna. Samtidigt kan man säga att han lär sig om det kvinnliga psyket i hög grad genom att läsa Jane Austen. Att han känner sig väldigt väl förtrogen med dem alla – faktiskt lite som någon som ser tillbaka på tidigare relationer – visar artikeln.
Eftersom det är romancetider just nu – kungligt bröllop, försommar, Simona Ahrnstedts debut – så borde det vara läge för boktips i genren, som jag hämtat här. Visst gillar man titlar som “The forbidden rose” eller “Married by morning”. Som gästförfattaren, bloggaren Sarah Wendell uttrycker det; “ En bra romancebok är som en perfekt dag på stranden; underbar och vederkvickande från början till slut.” Utan att gå in på detaljer för mycket (ni får läsa hela artikeln själva) så ger Sarah några axplock ur romanceskörden kategoriserade som “ För länge sedan”, “ Här och nu” och “Kanske här och nu med läskiga inslag”. Det står också att förlaget Harlequin startat upp en sida bara med digital utgivning – Carina Press – där man laddar ner önskad titel direkt till sin ebokläsare.