Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi.  Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.