Deckarförfattaren P.D James beskriver lockelsen i att skriva och läsa deckare… Hon började skriva för att hon ville bli författare och såg deckaren som ett lättare sätt att bli publicerad (än att skriva vanliga romaner) och därmed få en inkomst. Men hon använder denna klassiska genres typiska ingredienser och berättarmall för att undersöka lite större saker, som den mänskliga naturen, moraliska frågeställningar och lite annat. Själv har jag alltid trott att explosionen av svenskt deckarförfattande sedan slutet av nittiotalet berodde på ungefär samma sak. Man kunde hänga upp sitt skrivande på något – en mall, en stark berättelse, narrative, en form, och sedan återvinna och variera den i oändlighet. Det där som genreskrivande innebär. Genreförfattande har alltid dittills varit lite sett över axeln i Sverige, men nu insåg man att det var kommersiellt gångbart, man blev läst. Att skriva böcker kändes inte så pretantiöst och mystiskt längre.
Ja, ramarna i en genre gör att man har en tydlig struktur. Utmaningen blir då att arbeta inom ramen och skapa något unikt. Det blir också som ett samtal med läsaren, tycker jag, en dialog där författarens uppgift är att inte gå på tomgång utan att införa något nytt.
Kram!
Ja visst är det så, det finns en lagbundenhet, te x skräckgenren kännetecknas av vissa saker, som (oftast) det öppna, oförklarade slutet, som skiljer den genren från deckaren, men skräck skiljer sig också från fantasyn, som i sin tur spelar enligt sina regler. Man kan variera men ändå behålla \”grundöverenskommelsen\” med läsaren.
Deckaren – eller numera polisromanen – glider alltmer in från sin plats i kiosken till de etablerade hyllorna. Deckarförfattare anses som \’riktiga\’ författare trots att de skriver underhållningslitteratur, på samma villkor som romanförfattare. Deckaren har tagit över rollen som samhällskritiker från den vanliga romanen (vilket kanske är en anledning till att den vanliga romanen just nu står och stampar i ett ingenmansland och ser sig villrådigt omkring efter något att chockera med, något att förändra världen) Det är Deckaren som pekar på problemen numera. Mordet är egentligen underordnat och det är inte längre särskilt viktigt hur de löser det bara att de löser det. det viktiga är att belysa alla olika former av avarter som förekommer i ett modernt samhälle. De gamla pusseldeckarna går knappast att få utgivna idag (trots att folk gillar att läsa dem). De gamla motiven svartsjuka, pengar och hämnd lever kvar fast i ny tappning. Mördarna däremot är oftare någon i offrens yttre värld/ eller helt okända för offret innan, än det var tidigare. Mördarnas roll är numera snarare att belysa något hemskt vi har i vårt samhälle än att vara ute efter t ex ett arv.
P D James har helt rätt, liksom Sjövall Wahlöö hade det. Man kan beskriva mänskligheten på det här viset och verkligen få fram alla hemskheter.
Jag tycker PD James känns lite dammig vid det här laget. Hon tar egentligen inte upp konflikter på ett samhälleligt plan, det handlar ofta om arvstvister och svartsjuka i överklass- eller akademiska miljöer men jag gillar det ändå för det känns som att återgå till den gamla trogna deckaren när man läser henne. Alla kan inte vara Stieg Larsson. Hennes tidigaste böcker som hon skrev på sextio och sjuttiotalet är dock fortfarande allra bäst!