Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Litterära relationer

    av

    Frågan är om man kan bli kär i en litterär karaktär – jag tror det, det lika mycket som man kan hata en. Författaren Jay McInerney skriver om  olika Jane Austenhjältinnor han varit kär i. Han började med Elizabeth Bennett i “Stolthet och fördom” mest eftersom hon påminner honom om hans dåvarande flickvän och övergår i takt med att han mognar lite mer och blir äldre med Emma Woodhouse och på äldre da´r får han upp ögonen för den mer observerande, nedtonade Fanny Price i ”Mansfield Park”. Det intressantaste i McInerneys text är kanske hur bokhjältinnorna påverkar hans syn på de flickvänner han har under tiden, att han inte kan låta bli att jämföra eller se karaktärsdrag i de verkliga  personerna som han läst om i böckerna. Samtidigt kan man säga att han lär sig om det kvinnliga psyket i hög grad genom att läsa Jane Austen.  Att han känner sig väldigt väl förtrogen med dem alla – faktiskt lite som någon som ser tillbaka på tidigare relationer –  visar artikeln.

  2. Skördat i romancerabatten

    av

    Eftersom det är romancetider just nu – kungligt bröllop, försommar, Simona Ahrnstedts debut – så borde det vara läge för boktips i genren, som jag hämtat här. Visst gillar man titlar som “The forbidden rose” eller “Married by morning”. Som gästförfattaren, bloggaren Sarah Wendell uttrycker det; “ En bra romancebok är som en perfekt dag på stranden; underbar och vederkvickande från början till slut.” Utan att gå in på detaljer för mycket (ni får läsa hela artikeln själva) så ger Sarah några axplock ur romanceskörden kategoriserade som “ För länge sedan”, “ Här och nu” och “Kanske här och nu med läskiga inslag”.  Det står också att förlaget Harlequin startat upp en sida bara med digital utgivning – Carina Press –  där man laddar ner önskad titel direkt till sin ebokläsare.

  3. Fina fisken, Fifi!

    av

    Läser en rolig avhandling om flickboken mellan 1945 och – 65 av Birgitta Theander. Själv var jag för ung för att hitta annat är kvarvarande rester på mitt lokala bibliotek (Lottaböckerna till exempel, men inte Kitty). Växte upp i en flod av s k “jeansprosa” med titlar som “Vart ska du gå? Ut.” “När någon bara sticker” och “Våren då allting hände”, påfallande ofta med teman som skolk, skilsmässa och OBSklasselever som hånglade och drack mellanöl i fritidsgårdens pingpongrum. Överhuvudtaget är författaren nöjd med bilden i de svenska flickböckerna av huvudpersonen som nyfiken, idealistisk, självständig och smart. I de svenska och norska spelar kärlek och relationer en stor roll. Inte alls i betydelsen att meningen med livet hänger på det, men oavsett utfall bidrar det till huvudpersonens utveckling och självkänsla. Det gäller att hitta både rätt i kärleken och odla egen yrkeskarriär och helst kunna kombinera dessa två i ett lyckat kamratäktenskap  – det handlar om att finna sin väg. Romantik förekommer dock nästan inte alls i de engelska flickböckerna. Däremot är de roliga! Humor och vitsighet (“wit”) toppar listan. Men de tyska… det är bara i de tyska flickböckerna som författaren vägrar ta huvudpersonens sida och uppmuntrar en nästan sadistisk tyglande av det egensinniga, frimodiga i hennes själ. Nej här ska det uppfostras till alla spår av självständighet är borta – helst av någon snygg ung  militär. Har flickan – huvudpersonen – ett älskat husdjur gillar han att ”uppfostra” det också. Inte bra. Man tänker på Alice Miller och den svarta pedagogiken… Hittade några andra länkar om flickböcker på Bokhora.se och i DN.

  4. ”I can’t get to the end without a wobbly voice…”

    av

    Åter till ämnet hur böcker påverkar en känslomässigt – den här gången vilka barnböcker som fortfarande får vuxna läsare av The Guardian att gråta. Djurtemat är ju genomgående, det är flera av kommantatorerna som tar upp böcker som ”Watership down” av Richard Adams (”Den långa flykten”) och överhuvudtaget alla böcker där man som läsare investerar känslomässigt i ett djur. Återseenden är också en stor grej. Återseende med djur framkallar kanske de mest obehärskade tårarna av allt! En del nämner faktiskt scenen i ”Lilla Marilla” när Monday, den trogne hunden som efter att ha väntat i flera år på sin husse på stationen, för första gången ser honom stiga av tåget. Däremot verkar inte vuxenromaner byggas kring en känslomässig relationen till ett djur på samma sätt. Överhuvudtaget är det här varför vi rörs av något väldigt spännande, men jag är rätt övertygad om att ju äldre man bli, desto mer lättrörd och påverkad. Att som barn läsa om andra barn är en sak, men som vuxen en helt annan. Vet inte om jag idag stått ut med att läsa om statarbarnens lidande i KullaGullaböckerna, om hur den inåtvände, blyge Johannis får stryk i skolan och blir sjuk och hur Gulla kastar sig över hans “lilla utmärglade kropp” för att få honom att stanna kvar i den här världen när han i feberdimmorna hör hur Himmelrikes klockor spela så lockande….

  5. Åh Tomas! Åh Malin!

    av

    Eller Niklas… Pelle… och Helen. Ja man kan verkligen inte döpa karaktärerna i den svenska veckotidningsnovellen till vad som helst. Vill du lära dig mer om det här och många andra outtalade ”regler” för hur en slipsten ska dras så sitter jag inne med en del tips. Veckotidningsnoveller är verkligen ett vedertaget begrepp (snygg alliteration va?), lika förhånade och omhuldade som schlagerfestivalen. (Vet att det heter Melodifestivalen egentligen men jag gillar det äldre ordet mer.) Lite misskända också, som litterär genre. Men det handlar faktiskt om att lära sig ett hantverk och att skriva inom väldigt fasta, bestämda ramar. Man kanske har en skrivartalang men kan inte rikta denna eller åstakomma fungerande, avrundade texter. När man skriver för veckotidningar däremot har man ett fast mål, en fast form att följa och en definierad marknad. För måga är dessautom alla dessa ramar väldigt befriande för kreativiteten. Man slipper sitta framför datorn och fundera på vem, vad, hur, och varför? Hursomhelst nu på onsdag den femte maj håller jag, som skrivit väldigt många sådana här små historier de senaste åren och fått dem publicerade, en föreläsning i ämnet. Den äger rum på Falkens kulturhus, Studiefrämjandet, Falkgatan 7, Göteborg, klockan 18.00. Kom gärna dit och lär er mer och detta roliga sätt att tjäna pengar! För info och anmälan: 031-19 25 30 eller goteborg@studieframjandet.se

  6. Scarlett the scoundrel

    av

     Har ”bara” 400 sidor kvar av ”Borta med vinden” nu… Scarletts själ är redan förlorad och hårdheten i hennes karaktär börjar sedimenteras, men det är fortfarande ett otroligt fascinerande portträtt av en hjältinna som helt saknar försonande ädelhet eller osjälviskhet. Hon snor sin lillasysters fästman och gifter sig med honom för att hon behöver hans pengar till Tara – godset. Hon är förmodligen den sämsta mamman som den litterära världen skådat, totalt ointresserad av sin egen son. Hon är redo att utnyttja folk åt höger  och vänster för sin egen vinnings skull, fortfarande kokett, fåfäng och självisk. Även när hon till exempel tvingas sy om ett gammalt draperi ( se bilden) till en klänning för att bli tillräckligt snygg för att kunna förföra Rhett Butler – eller hans pengar snarare. Men hon är samtidigt fruktansvärt stark och driftig, livbojen för en rad personer som inbördeskriget lämnat vind för våg och som är totalt beroende av henne  och av att hon lyckas fortsätta driften av sin plantage.  Det är som att hon representerar nattsidan i den kvinnliga karaktären, den där som sällan får komma fram, men ändå utan att hon blir till häxa. Snarare utkristalliseras dessa sidorna som konsekvens av den hårda tillvaro hon kastas in i av kriget och som gör henne till en överlevare. Sidor som hjäper henne att dra sig fram när alla andra gått under eller gett upp; inget martyrskap eller offerroll här inte. Kanske det som känns så uppfriskande.

  7. En kvinna med många talanger

    av

    Har skrivit alldeles för lite om Patricia Highsmith, kanske för att hon hamnar i skuggan av mitt Daphne du Maurierintresse, kanske för att jag inte riktigt gillar Tom Ripleyböckerna… Men hon har skrivit en del fristående thrillers som är väldigt bra, som denna ovan “Stranger on a train” eller “Found in the Street” och några utsökta spännings och skräcknoveller. Men hon har också skrivit en väldigt informativ, rolig bok om konsten att skriva deckare, “Plotting and writing suspense fiction” där hon kopplar ett större grepp på hela författarens osäkra tillvaro (själv slutade hon sina dagar djupt alkoholiserad). Vem känner inte igen sig i iakttagelsen hon gör om att en författares dag ofta består i att försöka hämta sig efter att ha fått posten. Nu får man ju mycket via email men just den där laddningen räkningar (“Inte höjd elavgift igen!!”), saldobesked (varför har man fortfarande inte fått betalt för den där sålda följetongen??), och svårtydda skattekontoutdrag kan ju vara tillräckligt för att skaka om hela ens stillsamma författartillvaro. Kort sakt en massa ekonomiska och affärsmässiga realiteter som ska handskas med innan man kan fortsätta dagen med att skriva. Och hursomhelst har en ny biografi om henne utkommit, “The talented miss Highsmith” av Joan Shenkas.

  9. My favourite Jane

    av

    En kompis frågade vilken Jane Austen hon borde läsa och jag föreslog min personliga favorit, den lite mer bortglömda “Övertalning” – ”Persuasion” (1818) om ensamma, fattiga ungmön Anne Elliott vars liv gått i stå sedan hon övertalats att göra slut med sin stilige fästman kapten Wentworth. För min del är filmatiseringen av ”Övertalning” från 1995 den bästa av alla som gjorts, dock en av de mindre kända. Under åren har det skett en viss mainstreamisering av Austen som jag skrivit om förut, och som tagit sig uttryck i att böckerna bearbetats för nya och yngre åskådare och därmed förenklats och blivit lite mer insmickrande  – det har blivit väldigt mycket håruppsättningar, undersköna landskap, bildsköna leading män och bahytter (bonnets). Men Persuasionfilmen är dels väldigt trogen boken med sin mer lågmälda, melankoliska ton  om förlorad kärlek och relativt okända, och långt ifrån filmstjärnevackra skådespelare. Den är också otroligt vackert fotograferad och om man får säga genomsyrad av bokens höstliga vemodiga själ i varje bildruta. If you want a good cry…. 

  10. Onda hus och dörrar

    av

    Husets symbolvärde är verkligen starkt inom skräckgenren – både vad gäller litteratur och film. Inte bara huset i “A winter haunting” på denna blogg. The Bramford i “Rosemarys baby”, huset i “Psycho” med dess typiska, gotiska siluett, och spökhuset i “The Haunting of Hill House” förstås.  Eller Overlook Hotel i ”The Shining”. Huset som rymmer ett sorts eget liv och har förmåga både att skänka trygghet men också göra sina invånare galna. Författaren av denna artikel tycker iallafall att för mig okända Sarah Langan levererar spännande och otäckt om hus, med “Audreys´s door”. En ung, manodepressiv kvinna (alltid ett säkert kort att göra sin huvudperson mindre stabil än önskvärt) flyttar in i det arkitektoniskt förvridna jättepalatset “The Breviary” i the New York och börjar sedan drömma mystiska drömmar om dörrar. Ja även dörrar har ju ett starkt symbolvärde så det verkar kunna bli intressant.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →