Läser en rolig avhandling om flickboken mellan 1945 och – 65 av Birgitta Theander. Själv var jag för ung för att hitta annat är kvarvarande rester på mitt lokala bibliotek (Lottaböckerna till exempel, men inte Kitty). Växte upp i en flod av s k “jeansprosa” med titlar som “Vart ska du gå? Ut.” “När någon bara sticker” och “Våren då allting hände”, påfallande ofta med teman som skolk, skilsmässa och OBSklasselever som hånglade och drack mellanöl i fritidsgårdens pingpongrum. Överhuvudtaget är författaren nöjd med bilden i de svenska flickböckerna av huvudpersonen som nyfiken, idealistisk, självständig och smart. I de svenska och norska spelar kärlek och relationer en stor roll. Inte alls i betydelsen att meningen med livet hänger på det, men oavsett utfall bidrar det till huvudpersonens utveckling och självkänsla. Det gäller att hitta både rätt i kärleken och odla egen yrkeskarriär och helst kunna kombinera dessa två i ett lyckat kamratäktenskap  – det handlar om att finna sin väg. Romantik förekommer dock nästan inte alls i de engelska flickböckerna. Däremot är de roliga! Humor och vitsighet (“wit”) toppar listan. Men de tyska… det är bara i de tyska flickböckerna som författaren vägrar ta huvudpersonens sida och uppmuntrar en nästan sadistisk tyglande av det egensinniga, frimodiga i hennes själ. Nej här ska det uppfostras till alla spår av självständighet är borta – helst av någon snygg ung  militär. Har flickan – huvudpersonen – ett älskat husdjur gillar han att “uppfostra” det också. Inte bra. Man tänker på Alice Miller och den svarta pedagogiken… Hittade några andra länkar om flickböcker på Bokhora.se och i DN.