Bland andra den gamla anrika bohandelskedjan Waterstones. För att stävja den accelererande bokhandelsdöden ingår nu flera bokhandlare samarbeten med författare som syftar till att vinna ”kriget” mot Amazon och andra nätbutiker. Nej det handlar inte om signeringar och läshörnor där man kan dricka kaffe. Istället kommer böcker som säljs ute i handeln att förses med extra smått och gott, som inte finns i samma böcker som säljs på nätet. Det kan röra sig om extra kapitel, efterord, en prolog till hela romanen eller annat bonusmaterial som vi bara får om vi köper boken i en bokhandel. Nya romaner och författare upptäcks inte via Amazon hävdar en intervjuad författare. För en sak är säker; författarna (och förlagen) är på bokhandlarnas sida!

Många författare känner ett krav på att de måste inkludera sexscener för att göra böckerna mer kommersiellt gångbara, iallafall enligt författaren Julian Barnes som uttalar sig om det delikata ämnet sex i böcker.  Det är svårt att skriva om sex, alltför ofta blir det helt fel (övertydligt, porrigt, pinsamt)och i värsta fall riskerar man att hamna på listan över de tio sämsta sexscenerna genom tiderna (kunde inte hitta länken). Här hävdas det dock att det är ganska sällsynt med sexskildringar i mer litterära böcker – sexet får helt enkelt genreförfattarna ta hand om eftersom det blir mycket av en risk att ge sig in på ett notoriskt svårskildrat ämne om man är prisbelönt och uppburen. Inom den finlitterära världen handlar det om prestige på ett annat sätt och att som respekterad författare riskera göra bort sig för eviga tider eller att folk kanske inbillar sig att det är just den typen av hankypanky som man skriver om som man tycker om att ägna sig åt själv – eller kanske till och med bli belönad med The bad sex award utdelad av The Literary Review.

Det är ett dramaturgiskt misstag att göra en karaktär lycklig innan bokens/manusets slut eftersom det inte finns något svårare att dramatisera än lycka, som Julian Fellows skapare av Downtown abbey uttrycker det som förklaring på varför han var tvungen att den nygifte lycklige stackars Matthew Crawley av daga just när livet började le. Karaktärer ska överhopas av problem, bakslag och misslyckanden eftersom lycklig karaktär som är i harmoni med livet blir jättetråkigt och ingen bra berättelse. Alla  vet att ju mer känslomässigt vi investerar i en person i en bok eller film desto mer akut blir risken för att denne snart komma att råka ut för en biloycka, mord, svartsjukedrama eller flygolycka. En karaktär som är nygift riskerar ond bråd död och bör ta det väldigt försiktigt, är hen dessutom nybliven förälder börjar orosmolnen tätna ordentligt, och har hen dessutom nyligen kommit över oväntade men välkomna pengar så är dödsdomen mer eller mindre ett faktum. Gläds när det går bra för någon du gillar men gör det med hjärtat i halsgropen…

Högprestigeförfattaren Philip Roth har börjat gräla med feelgoodförfattaren Elizabeht Gilbert (Eat, pray, love) om huruvida man mår bra eller dåligt av att vara författare. Enligt Roth är skrivandet och författarskapet ren tortyr och man mår fruktansvärt dåligt (”man skriver och skriver och ändå måste man slänga nästan allt”). Det är en veritabel övning i självplågeri, masochism och en hel del annat som går ut på att författandet förpestar resten av livet och långsamt förgör sin utövare. Gilbert anfäktar soligt att det tvärtom är ”fucking great!!” att vara författare, man får leva inne i sitt eget huvud och det är roligt att hela tiden hitta på nya historier. Men lita inte på optimisten Gilbert i det här fallet, menar artikelförfattaren, för då kommer man att bli besviken när man inser hur tufft det är. Bara den som blir på gott humör av Roths ord om skrivandet som tortyr och känner sig ännu mer uppmuntrad av att bli varnad, är ämnad att verkligen bli författare…

Jag gissade inte direkt att Calle Schulman skulle fungera som ett orakel inom litteraturbranschen men jag tror faktiskt han är inne på något när han säger sig skriva på en manlighetens motsvarighet till chic lit – något han kallar för dick lit. (Vet inte om genrebeteckningen kommer att hålla…) Det känns faktiskt som att det finns ett tomrum att fylla på bokmarknaden. Där manliga genreförfattare hittills fått hålla sig till att skriva sammanbitna thrillers, celebrala science fictionberättelser, historiska romaner med fältslag, hästar och kloster, och skräck och fantasy, har de underhållande, lättuggade kärleksromanerna om kärlekstörstande singelkillar i storstadsdjungeln lyst  med sin frånvaro. Men förhoppningsvis kanske man kan förvänta sig en explosion av böcker där män äntligen utifrån ett manligt perspektiv får ge sig hän åt att på ett intrigdrivet, humoristiskt och som sagt underhållande sätt utforska relationer, sex, känslor, singelskapets vedermödor och det viktigaste av allt – den eviga jakten på den rätta.

Har man två karaktärer som kommer att utveckla en långvarlig relation gäller det att få ihop dem på något sätt – skapa ett första möte. Och helst ska det vara på ett minnesvärt sätt, kanske slumpartat men hursomhelst ett ögonblick som förändrar livet för karaktärerna och ändrar riktningen för handlingen. Iallafall på filmspråk kallas denna dramaturgisk vändpunkt tydligen för ”the meet cute” som när filmRomeo för första gången lägger ögonen på Juliet genom ett akvarium (se bilden) eller när Mr Rochester ramlar av hästen framför näsan på Jane Eyre eller Don ramlar ner i Cathys bil i Singing in the rain . Regissören Billy Wilder hade tydligen ett helt arkiv med förslag på ”meet cutes” eg. ”charmiga, roliga sätt för hjälten och hjältinnan att träffas första gången” som han kunde dra ur rockärmen för att pytsa ut i sina filmer. Något även varje författare bör tänka på om man skriver en bok med en central kärlekshistoria.

Farorna med att läsa deckare eller thrillers – hur sadistiskt våldsamma de än är – tror jag aldrig någon har uppmärksammat, inte heller farorna med att läsa skräck, sci-fi eller fantasy. Som alla vet finns det dock en betydande fara med att läsa romance i den meningen att läsarna förmodas få orimligt höga förväntningar på män generellt, deras fysik, uppfinningsrikedom och uthållighet i sängen och på sitt kärleksliv överhuvudtaget vilket i värsta fall kan resultera i grym besvikelse och vem vet kanske skilsmässa och söndrade familjer som följd. Men det finns faror med att läsa chil lit också, har några forskare kommit på, eftersom huvudpersonens genretypiska nojjor om kropp, utseende och vikt och läsarens starka identifikation med huvudpersonen lär påverka henne (läsaren) så till den milda grad att även hon börjar nojja om kropp, utseende och vikt och i värsta fall riskerar att utveckla anorexi och bulimi vilket vi alla vet kan sluta med… döden.

Om man vill må bättre psykiskt och dessutom känna sig intelligent, stimulerad och engagerad ska man läsa klassisk litteratur, som Shakespeare eller poesi. Det är mer krävande än en deckare men det är tillfredställande på ett annat, djupare sätt om man får tro den här forskningen. Under läsningen måste hjärnan jobba hårdare och går in i ett mer intensivt arbete för att tolka och förstå. Genre- och lättsmält underhållningslitteratur som följer en förväntad mall och i huvudsak ska läsas för underhållnings skull kräver inte lika mycket i form av medskapande och har inte samma ”hjärnboostande” effekt heller. Detta hjärnboostande och de djupare reflektioner och tankearbete som Shakespeare med flera å andra sidan belönar oss med gör att det är mer terapeutiskt att läsa den här typen av litteratur till och med än att läsa självhjälpsböcker. Så det är bara att lägga undan livscoacherna och Dr Phil och plocka fram T. S Elliott  och Tolstoy istället.