Att livet som konstnär har sitt pris visste nog de flesta. Men få kanske är medvetna om de extremiteter som många av världens mest berömda författare (iallafall de manliga) är beredda att gå till för att få arbetet gjort. Att Dan Brown skriver med militärliknande precision är allmänt känt; han använder ett antikt timglas och när det är dags att vända på det för att markera en timmes skrivtid är det också dags att ägna sig åt några minuters intensiv träning i form av armhävningar på golvet. (För att få igång blodcirculationen). Men hur många kände till att Victor Hugos (bilden) knep för att sätta igång med skrivandet innebar att han klädde av sig och lät en tjänare ta kläderna och utan kläder fanns det helt enkelt inget annat att göra än att snällt sätta sig vid skrivbordet med bläckpennan i högsta hugg… Det mest effektiva sättet att komma igång hade dock kanske Henrik Ibsen, som helt enkelt nålade fast en bild på sin mest hatade konkurrent August Strindberg ovanför skrivbordet och sedan räckte det med en blick på fotot för att han skulle skriva skiten ur manuset han för ögonblicket kämpade med.

Om man inte redan läst diverse irriterade kommentarer om fenomenet har man säkert lagt märke till det själv framför hyllorna på Pocketshop. Alltså hur bokmarknaden ”gettofierar” kvinnliga läsare och författare  med hjälp av förföriska, kommersiella, alltför sötsliskiga eller sexiga omslag. Det spelar ingen roll egentligen vad boken i sig handlar om eller om det inte finns minsta tendens till varesig det ena eller andra mellan pärmarna – det SKA finnas iallafall ett par rödmålade läppar eller ett par stilettklackar någonstans på framsidan för att kvinnliga läsare ska förmås bli intresserade och vilja köpa och läsa (och manliga läsare bortskrämda). Här finns ett roligt galleri där böcker skrivna av män får ett typiskt kvinnligt omslag, långt från originalomslagens svärta och nyansering. Första gången jag tänkte på den här tendensen var när jag såg den engelska pocketversionen av Sofie Oksanens Utrensning (eller Purge). Ovan kan man jämföra den senaste och lite mer cocktailsensuella versionen av psykos- och feministklassikern The Bell jar med min egen mer grafiskt hårdkokta utgåva från 1971. 

Författare vittnar ofta om betydelsen av att lyssna på musik under skrivandet. Musiken skapar fokus (i synnerhet om det inte finns några distraherande sångtexter) genom att stänga ute omvärlden och blir en inspirationskälla. Vissa upprättar till och med ett helt soundtrack till sin bok. Och – enligt denna deckarförfattare – är just deckarförfattare extra musikintresserade och deckare innehållet flest musikaliska referenser. Någon behöver lyssna på plågsamt soliga och optimistiska Beach boyslåtar för att kunna ge sig hän i de mer våldsamma detaljerna under skildringen av ett mord.  Jag kan förstå polariseringen, som kylan under glättigheten i en massproducerad dansbandslåt. Men mest av allt används musik för att försätta en i stämning och suggerera, helst på ett sätt som läcker in i texten och skapar atmosfär. Lite otippat anses country vara den perfekta musiken när man skriver deckare.  I countrylåtarna är ”handlingen mörk och dyster, men historierna berättade på ett melodiöst och underhållande sätt.”

Att inte ens de mest upphöjda författare eller filosofer går fria från konstiga manier kan man läsa om här. Charles Dickens var galen i djur och hade ett menagerie av olika djur inklusive massor med hundar, två korpar och en kanariefågel. För andra var det bananflugor, bilar och opera och kanske konstigast av alla; föregångaren vad gäller erotisk litteratur D H Lawrence tyckte om att klättra omkring naken i mullbärsträd. Filosofen Kant hade mani på att bli ordentligt nerbäddad i sängen för att kunna sova och var tvungen att anställda en person som bara ägnade sig åt att ordentligt stoppa om honom tills han låg under täckena ”som en mumie”. Det var också svårt och tidskrävande att få upp honom ur sängen på morgonen av samma skäl. (Assistenten fick sedemera sluta på grund av alkoholproblem.)

Här kan man skrocka åt några gamla klassiska romaner som försetts med kiosklitteraturomslag (pulp fiction). Inget nertonat här utan grälla färger, urringningar och en Mr Darcy (Stolthet och fördom) som ser ut som om han var på rymmen från ungdomsvårdsskolan.  ”Mord, mysterier, promenader!” (Baskervilles hund.)

Om man är författare eller åtminstone siktar på att bli det och vill ta en paus från skrivandet men utan att logga in på Facebook lämna skrivbordet och göra något annat så kan man fördjupa sig i den litterära tidskriften The Paris Reviews enorma arkiv av långa författarintervjuer. Här finns intervjuer från femtiotalet och fram tills idag och om man vill lära känna Ray Bradbury, Brett Easton Ellis eller Jonathan Franzen bättre så är de här. Och delar generöst och förtroligt med sig av allt från vad som fick dem att börja skriva till hur deras arbetsprocess ser ut och vad som inspirerar dem. Problemet är bara att har man väl börjat läsa… Eller så kan man förströ sig med att läsa författarsektionen Draft (utkast) i The New York Times och läsa om Dumma tricks författare har för sig för att hålla flödet igång som att skriva stående eller skriva varje stycke på separat sida.