Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Strukturskola lektion 5

    av

    • den meandrande

    Här kommer vändpunkterna bara för glest. Handlingen gör gärna en enorm båge eller rörelse som kan omfatta en persons hela liv.  Scenerna ”ligger på rad” som en förläggare uttryckte det utan att vi riktigt förstår varför, och följer ofta huvudkaraktären rent kronologiskt. Författaren har så att säga satt sina karaktärer i rörelse och styr dem inte, utifrån en plan utan låter dem mer hållas – skildrar. Men en persons hela liv är inte en dramatisk handling. Man måste tänka på att ge huvudpersonen ett mål i början annars kan det hela ta hur vida slängar som helst och som läsare undrar man till slut vad allt detta egentligen går ut på? Och sådana manus brukar också ha problem med sina slut. Författaren vet själv inte när handlingen bör ta slut och något naturligt slut når historien aldrig fram till eftersom det är oklart vilket målet är som ska uppnås. Men ibland slutar det med att huvudpersonen helt enkelt dör (av ålder). Och här brukar de andra karaktärerna eller bikaraktärerna sällan ges en specifik rollfunktion utan blir mest namn som ploppar in och ut hur historien. Den meandrande strukturen kan ofta påminna om en biografi eller något dokumentärt, här finns inte så mycket till dramatisk struktur.

  2. Konsten att inte skriva en bestseller

    av

    penna

    Denne stackars wannabeförfattare har några goda råd för hur du ska lyckas bäst med att aldrig bli färdig med boken. Tyvärr tror jag det är många som vet alltför väl vad han menar. Efter att en berusande genialisk första mening hamnat på pappret så blir resten av skrivprocessen ett stillastående harvande som aldrig når slutet. Bland tipsen finns de här visdomsorden:

    – prokrastinera

    – försaka skrivarlyan för ständig ny research, gärna på lokal, gärna med en öl i närheten.

    – skriv ut, läs, redigera och skriv om det du redan skrivit i all evighet utan att skriva på nytt.

    – utveckla en fobisk rädsla för att bli refuserad.

    – strunta i intrig och handling! (Det här senare ska jag utveckla i ett senare inlägg.)

  3. Att veta vad man inte berättar

    av

    writer

    Fastnade för den här artikeln om saker svenska romanförfattare kan lära sig av tvserier. Det gäller allt från att skapa mer excentriska karaktärer (snarare än sympatiska) för det är mer intressant… till att gestalta istället för att förklara och redovisa. En sak som kändes klockren var det här med konsten att antyda, eller skriva med vad många kallar “isbergsteknik”. När det fungerar är det effektivt, men det är inte helt lätt. När man som författare försöker antyda utan att riktigt veta vad det är som gömmer sig under ytan på isberget så blir det inte mystifierande utan bara förvirrande, leder inte framåt eller fördjupar utan inger läsaren en känsla av att drunkna eller simma runt i cirklar…  Jag brukar också påpeka att för att kunna vara vag, antydande och knapp måste man ha stenkoll på vad det egentligen är man vill säga, vad det är man är antydande om. “Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar” som denne vise man uttrycker det. (Philip Teir heter han.)