Alla som njöt av, eller har ambitionen att själv skriva, lika älskade och storsäljande  böcker som Cirkeln och dess uppföljare bör botanisera i förlaget Hammer Books utbud av ny och vintage- och översatt skräck. (Hammer ger ut Sara Elfgren och Mats Strandbergs böcker i engelsk utgåva.) Här finns ockultism som The Witches av Peter Curtis från 1960 men också nyskrivna böcker baserade på gamla skräckfilmer, som Kronos av Guy Adams (ursprungligen vampyrfilmen Captain Kronos: Vampire Hunter från 1974). Idén om att skriva en bok baserad på en gammal film (alltså inte för att sälja filmen) är för mig helt ny men om alla rättigheter är i ordning är det kanske en jättebra idé. Hammer books är för övrigt en utväxt (eller imprint)av ärevördiga skräckfilmproduktionbolaget Hammer. Och det finns nya titlar av etablerade författare, som grådystra häxthrillern The daylight Gate av Jeanette Winterson och The quickening av Julie Myerson. Winterson har det karga nordengelska landskapet och förföljelsen av kvinnor i centrum, Myerson skriver egentligen om graviditet och kärlek med en övernaturlig twist á la Rosemarys baby. Med andra ord känns båda igen trots att genren är annan än vad läsarna är vana vid. Och genrens formkrav har satt ramar som båda författare verkar ha inspirerats av.

Neil Gaiman presenterar sina favoritmyter, såväl från de nordiska mytologin som kristen lära (Jesus). Myter ser han som ett sätt att ”förstå tillvaron”. Kanske tänker vi inte på att när vi skapar en litterär karaktär som till exempel en sexgalen förförerskan vars roll är att bli ett hot mot familjebildning och äktenskap så har hon en flertusenårig litterär urmoder som heter Lilith (som f ö vägrade ligga underst när Adam ville ha äktenskapliga förbindelser med henne) och som förekom i Gamla testamentet. Mytologiska figurer kan ha tidlöst mänskliga drag som resonerar med oss än i dag, svagheter och brister. Här kan man förresten läsa en recension av Gaimans senaste roman för vuxna; The ocean at the end of the lane.

Gör man det rätt väntar försäljningsframgångar och kommersiell succé – även om kritikerna kanske inte jublar. Men vem bryr sig? Tyvärr blev den s k ”bonkbustern” väldigt illa åtgången i Sverige när det begav sig (”tantsnusk”) och författare som Shirley Conran, Jackie Collins och Judith Krantz dök upp med romaner där det fanns en stark, dramatisk handling, en stark dramatisk hjältinna och mycket sex. Man kanske ska göra skillnad här på the bonkbuster/tantsnusk å ena sidan och erotisk fiction där sexet är handlingen så att säga och det allting leder fram till. Men denna genre lever vidare, som exempelvis genom nya Wicked ambition av Victoria Fox som intervjuas här. Frågan om hur man får ihop en bra sexscen är dock evig även om man skriver mycket sex. Framför allt erkänner Fox och – det här dilemmat känns igen – att ”det handlar om att släppa sina hämningar. Det går inte att tänka på att andra faktiskt ska läsa. Och absolut inte ens föräldrar.” Författaren erkänner att hon hade problem med att hennes pappa läste vad hon skrivit. ”Han brukade berätta var han var någonstans i boken och jag ville helst inte tänka på det…”

Det här med sponken och litteratur verkar förenat av ett ganska starkt band. Då menar jag inte i första hand författarnas relation till alkohol, och eventuella beroende, utan vad som dricks i vissa böcker. Förmodligen finns ingen drink så förknippad med en speciell bokhjälte som Dry Martinin med James Bond. Men så har vi också Bridget Jones och det där ständiga glaset med Chardonnay – själv tänker jag mest på att jag förknippar persiko- och Proseccodrinken Bellini med American Psycho och tyvärr därmed också med den tortyr, död och fasa som ofta varvades med drickandet. Smaken av blod, med andra ord. Här kan man se vad andra berömda litterära huvudpersoner föredrog i drinkväg.