Jag gissade inte direkt att Calle Schulman skulle fungera som ett orakel inom litteraturbranschen men jag tror faktiskt han är inne på något när han säger sig skriva på en manlighetens motsvarighet till chic lit – något han kallar för dick lit. (Vet inte om genrebeteckningen kommer att hålla…) Det känns faktiskt som att det finns ett tomrum att fylla på bokmarknaden. Där manliga genreförfattare hittills fått hålla sig till att skriva sammanbitna thrillers, celebrala science fictionberättelser, historiska romaner med fältslag, hästar och kloster, och skräck och fantasy, har de underhållande, lättuggade kärleksromanerna om kärlekstörstande singelkillar i storstadsdjungeln lyst  med sin frånvaro. Men förhoppningsvis kanske man kan förvänta sig en explosion av böcker där män äntligen utifrån ett manligt perspektiv får ge sig hän åt att på ett intrigdrivet, humoristiskt och som sagt underhållande sätt utforska relationer, sex, känslor, singelskapets vedermödor och det viktigaste av allt – den eviga jakten på den rätta.

Har man två karaktärer som kommer att utveckla en långvarlig relation gäller det att få ihop dem på något sätt – skapa ett första möte. Och helst ska det vara på ett minnesvärt sätt, kanske slumpartat men hursomhelst ett ögonblick som förändrar livet för karaktärerna och ändrar riktningen för handlingen. Iallafall på filmspråk kallas denna dramaturgisk vändpunkt tydligen för ”the meet cute” som när filmRomeo för första gången lägger ögonen på Juliet genom ett akvarium (se bilden) eller när Mr Rochester ramlar av hästen framför näsan på Jane Eyre eller Don ramlar ner i Cathys bil i Singing in the rain . Regissören Billy Wilder hade tydligen ett helt arkiv med förslag på ”meet cutes” eg. ”charmiga, roliga sätt för hjälten och hjältinnan att träffas första gången” som han kunde dra ur rockärmen för att pytsa ut i sina filmer. Något även varje författare bör tänka på om man skriver en bok med en central kärlekshistoria.

Farorna med att läsa deckare eller thrillers – hur sadistiskt våldsamma de än är – tror jag aldrig någon har uppmärksammat, inte heller farorna med att läsa skräck, sci-fi eller fantasy. Som alla vet finns det dock en betydande fara med att läsa romance i den meningen att läsarna förmodas få orimligt höga förväntningar på män generellt, deras fysik, uppfinningsrikedom och uthållighet i sängen och på sitt kärleksliv överhuvudtaget vilket i värsta fall kan resultera i grym besvikelse och vem vet kanske skilsmässa och söndrade familjer som följd. Men det finns faror med att läsa chil lit också, har några forskare kommit på, eftersom huvudpersonens genretypiska nojjor om kropp, utseende och vikt och läsarens starka identifikation med huvudpersonen lär påverka henne (läsaren) så till den milda grad att även hon börjar nojja om kropp, utseende och vikt och i värsta fall riskerar att utveckla anorexi och bulimi vilket vi alla vet kan sluta med… döden.

Om man vill må bättre psykiskt och dessutom känna sig intelligent, stimulerad och engagerad ska man läsa klassisk litteratur, som Shakespeare eller poesi. Det är mer krävande än en deckare men det är tillfredställande på ett annat, djupare sätt om man får tro den här forskningen. Under läsningen måste hjärnan jobba hårdare och går in i ett mer intensivt arbete för att tolka och förstå. Genre- och lättsmält underhållningslitteratur som följer en förväntad mall och i huvudsak ska läsas för underhållnings skull kräver inte lika mycket i form av medskapande och har inte samma ”hjärnboostande” effekt heller. Detta hjärnboostande och de djupare reflektioner och tankearbete som Shakespeare med flera å andra sidan belönar oss med gör att det är mer terapeutiskt att läsa den här typen av litteratur till och med än att läsa självhjälpsböcker. Så det är bara att lägga undan livscoacherna och Dr Phil och plocka fram T. S Elliott  och Tolstoy istället.