Det börjar kännas väldigt spännande! Den här boken som jag stiftade bekantskap med när den ännu var ganska späd, ska ska snart upp på scen! Efter mycket hårt arbete och slit är det, snart, äntligen dags. Grattis Pernilla! (Och är det inte lite coolt att vara förlagskollega med David Nicholls.)
En författare som William Shakespeare utvecklades förstås inte i ett vacuum – han hade turen att ha den tidiga renässansens världshuvudstad London som plattform för sitt skrivande, där ”dockteatrar, eldslukare och gycklare” samsades med universitet och teatrar, krogar med skampålar och till och med uppspikade huvuden (till och med hans egna släktingars). Om denna färgstarka, teatrala miljö där magi och verklighet gled ihop kan man läsa här i en fin essä av Nina Burton. Om WS var en enda kortväxt och ovanligt inspirerad son till en handskmakare eller om det egentligen var ett helt gäng snubbar som tillsammans utgjorde ”William Shakespeare” (John Donne, Edward de Vere och några andra) spelar kanske inte så stor roll eftersom det är ”inte författarens ansikte som levt kvar i litteraturen utan rösten”.
Det ges plötsligt ut fler spökhistorier i romanform och som film än någonsin, och förlagen får in fler manus i genren. I vår kommer till exempel Eloise av Judy Finnegan (för övrigt känd programledare för ett barnprogram), som utspelar sig i Cornwall, You came back av Christopher Coake och Tistelblomman, Amanda Hellbergs senaste där ett hemsökt hus spelar en av huvudrollerna. På radio har man kunnat följa den utmärkta uppläsningen av Skruvens vridning eller När skruven dras åt (The turning of the screw) av Henry James som radioföljetong. Mycket av den här trenden får man skylla på gamla filmbolaget House of Hammer studios som låg bakom en rad numera kultförklarade skräckfilmer från 60- och 70talet och som nu återuppstått och svarar för en explosion av nya filmer, och – eftersom det även är ett bokförlag denna vändan – även en serie nya romantitlar i skräckgenren. (Bilden, The haunted house, av John Atkinson Grimshaw.)
I samband med tvåhundraårsjubileet dyker det upp all möjlig kuriosa om Charles Dickens. Förutom att han förstås var en bestsellerförfattare som visste hur man utvecklade karaktärer och en mästare på att spinna intriger älskade han att hålla på med heminredning och tyckte om att shoppa. Förmodligen med förklaring i sin fattiga och röriga barndom gillade han ordning och skönhet hemma, och valde själv ut allting till dotterns Mamies sovrum där väggarna täcktes av tapeter (eller möjligen bonader) med mönster av vilda blommor och resten av inredningen var påfallande ”elegant och vacker”. Han föredrog också det absolut modernaste vad gäller badrumsinredning och toaletter. Fram till sin död var CDs favoritsyssla att gå omkring i huset i Kent med ett vaksamt öga för vad som kunde förbättras eller fixas till och spika lite här och inreda lite där. Som alla författare där ute vet är det skönt att varva jobbet med lite praktiskt arbete.
Som av en märklig slump med tanke på förra inlägget handlade detta väldigt intressanta och aktuella avsnitt av Biblioteket på P1 om just pengarna och litteraturen. Om avgrundsdjupet mellan de få svenska författare som säljer jättemycket och det stora flertal som säljer väldigt lite och att det inte finns så många mittemellan, och om författarnas strukturella underordning (av alla som är inblandade i att ge ut deras bok tjänar de absolut minst). Men även om motståndet mot kommersialitet och tanken på att det är fult att tjäna pengar som finns i kulturvärlden. ”För många författare är det här med framgång något oerhört jobbigt”. Häpp.
(Kan inte låta bli att igen citera från underhållningslitteraturens anrop till finlitteraturen; ”Come to me, my love. Come to me tonight. I will meet you at midnight in the garden outside my bedroom. I will wear those bright, lurid, exciting things that are my signature. You bring those pretentions that are your best and worst aspect, and – can I hope? – the willingness to shed them.”)
Genrelitteraturen (i form av sciencefictionförfattaren Daniel Abraham) har skrivit ett roligt brev till finlitteraturen (kan inte hitta ett annat ord) där han påpekar genrelitteraturens alla fördelar, och uppmanar finlitteraturen att inte vara så rädd för romance, rysare, thrillers och alla de andra böckerna med lite för färgstarka omslag. ”Jag ser dig ibland, du är oftast klädd i svart och det får dig att se så blek ut.” I själva verket påpekas det i brevet är mycket kvalitetslitteratur i själva verket förklädd genrelitteratur – vad är Cormac McCarthys The Road (Vägen) annat än en futuristisk skräckis, eller Svindlande höjder annat än tvättäkta romance? ”Jag är högljudd, vulgär och ibland sentimental. Du skrattar åt mig för att jag berättar samma historia om och om igen – men jag tycker att ibland att du är tråkig och blodlös. Ibland anar jag att du är lite avis på mig, jag tjänar trots allt mer pengar.” Brevet avslutas med en uppmaning åt de två lägren att sluta fajtas. ”Varför gräla när vi egentligen har så mycket gemensamt – den bästa litteraturen uppstår när vi mötes på halva vägen. ” Come to me, my love. Come to me tonight. I will meet you at midnight in the garden outside my bedroom. I will wear those bright, lurid, exciting things that are my signature!
Av författaren Eva Swedenmark fick den här bloggen en fin utmärkelse – faktiskt dess första så den /jag är väldigt stolt! Tack Eva. Din blogg är för övrigt en av de jag regelbundet läser, den är alltid tänkvärd, intelligent och personlig på precis rätt sätt och vi verkar tycka likadant om väldigt mycket i världen och livet. Utmärkelsen ska skickas vidare till fem bloggar men jag får nog göra som Simona och reservera mig för att jag bara skickar vidare till en – detta för att jag inte läser så många bloggar alls (pinsamt nog.) Jag skulle vilja ge den till min kära kollega författaren Kerstin Svea Dahlén, och hennes blogg Kerstin Sveas tankar om skrivandet där man inte bara kan läsa tänkvärda inlägg utan också njuta av hennes vackra akvarellmålningar och dikter (och foton).
Det sveper en våg av Sherlock Holmesintresse över England, nu när andra säsongen av Sherlock börjat. Och kanske även filmen med Robert Downey Jr. har något att göra med saken. Trots införlivade kvinnliga intressen i form av Naomi Rapace så är det relationen, vänskapen – the bromance – mellan Sherlock och hans polare Watson som är anledningen till att vi fortfarande är maniskt intresserade av Arthur Conan Doyles böcker. Det är inte deckarintrigerna i sig utan relationen i centrum, den platoniska kärlekshistorien mellan ungkarlarna Sherlock och John, den ene strålande intelligent och ganska socialt hopplös, den andre lite trögare i huvudet men trogen och lojal, som gör att vi bänkar oss framför tv:n och fortfarande läser böckerna. Hur finurliga intrigerna än är. Här kan man också titta på olika Sherlock Holmes genom tiderna.
Eftersom jag inte kommer att ha tillgång till dator så mycket under nästa vecka, 9/1 – 13/1 tar den här bloggen ett kort uppehåll. För frågor angående kurser, lektörsläsning eller annat så kontakta mig på 0766 51 20 99. Tar (temporärt)adjö med en artikel om illustratören och serietecknaren Charles Addams som hade fyllt hundra år idag. ”Creepy and kooky, mysterious and spooky . . . but quite magical.”
Att det är detta man som författare ägnar sig allra mest åt kan bästa och snart publicerade Pernilla Alm vittna om. Om vikten av att stryka och skriva om kan man läsa här där olika författare listar tio saker var om att skriva fiction. ”Läs som en galning, stryk som en galning” (Sarah Waters), ”planera allt utom slutet när du planerar boken” (Rose Tremain), ”inled aldrig en bok med att beskriva vädret” (Elmore Leonard) och ”placera aldrig ett foto på din favoritförfattare på skrivbordet rakt framför din dator, speciellt inte om författaren i fråga tog livet av sig” (Roddy Doyle) och många andra goda råd om att skriva fiction kan man läsa här och här. (”And don´t overcrowd the narrative”, Sarah Waters igen.)