Det finns en besatthet vid hur böcker börjar – berömda första meningar som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton” (Hemsöborna av August Strindberg) hör till allmänbildningen och vikten av att få till en fångande inledning och en första mening som hookar läsaren och får redaktören/lektören att lägga sig platt i beundran är kanske det första en aspirerande författare lär sig. Men hur en bok slutar har aldrig ansetts vara lika viktig. Men jag misstänker att författarens strävan efter att hitta slutet på historien och den absolut perfekta sista meningen är minst lika intensiv som vad gäller den första; den som sluter cirkeln, avrundar i perfekt tonläge eller – som i vissa tajt plottade thrillers eller rysare – helt enkelt ger oss förklaringen till allt annat som hänt tidigare i boken (Sarah Waters The little stranger nämns som exempel, även om jag inte förstod riktigt där heller).