Två hängivna litterära bloggare slår sig samman för att reda ut varför dagens romaner är så dåliga, eller rättare sagt ”varför det inte finns något direkt dåligt med dem, och inte direkt något bra med dem heller” och varför det bästa som skrivs just nu är sådant som skrivs för tv. Debatten gäller den anglosaxiska skrivande världen, och där är tvdramat ju nästan oöverträffat just nu iallafall det som produceras i USA. Varför skrivs inte böcker som de av Evelyn Waugh, beklagar sig en av herrarna, eller som de av en ung Martin Amis eller Marcel Proust eller Edith Warton. Ja fast herregud, tänk på ”Arthur and George”, ”White teeth” eller ”The Corrections” påpepar den andre… Själv tycker jag ju det är fantastiskt att inse hur o-dammiga även väldigt gamla romaner kan vara, och hur mycket som skrevs för hundra eller tvåhundra år sedan som man vill läsa men inte hunnit läsa ännu eftersom man försöker hålla jämna steg med dagens utgivning.

Extremt intressant artikel, eller kanske snarare översyn, av otäcka ljudeffekter på film. När man läser vilka klipp som valts ut – även av läsarna – blir det uppenbart vilken stor betydelse just ljuden har för skräckgenren. Då menar jag inte de höga skriken, utan de antydande, förebådande, oroande ljuden. De där som signalerar att något är fel, som aktiverar våra försvar, gör oss beredda att fly. Såklart lättare att åstakomma detta på film, men samma grepp använts ju även inom skräckgenren i böcker. Men då får man försöka skapa samma effekt med ord istället, genom att försätta läsaren i ett tillstånd av osäkerhet eller förvirring om vad som pågår. Det räcker med att bara läsa om ett oidentifierbart ljud i ett tomt hus för att jag ska känna obehag. Har till exempel svårt att glömma knackningarna på herrgården Hundreds Hall i Sarah Waters “The little stranger”… Eller de lite mer aggressiva knackningarna i “The haunting of Hill House”.