Av en slump har jag avverkat en rad böcker som alla har det gemensamma temat “Det onda barnet”. Inte så vanligt utforskat i litteraturen, men det finns där, litet, jollrande och ondskefullt. Att kalla Julie Myersons “The lost child” för en bok om ett ont barn kanske är lite cyniskt, för detta barn finns på riktigt och boken handlar om hennes egen son som vid sjutton års ålder blir drogberoende och totalt personlighetförändrad – till det sämre. Men vissa meningar och passager är nästan fotokopierade ur Doris Lessings “De femte barnet” –  som t e x insikten om hur det onda eller avvikande barnet i familjen sårar och förstör inte bara för sina syskon utan förintar hela familjen. Myerson bok är gripande, Lessings otäck –  barnet, “the goblin” anses av sin egen mamma helt enkelt vara en av Moder Naturs felsprång, tillhörande en ras som föregick den mänskliga, men vars DNA på något sätt lyckats fortplanta sig in i Homo sapiens någon gång för miljoner år sedan, för att i all tysthet vandra vidare genon generationsleden och plötsligt manifestera sig i barnmonstret Ben. Ben ser ut som en hobit, och hör inte hemma i vårt tidevarv, utan i något annat förhistoriskt stadium då planeten var betydligt yngre. Sedan är det ju “Vi måste prata om Kevin” av Lionel Shriver, samma problem där – barnet som välkomnas av de älskande föräldrarna är helt enkelt Born Evil. Precis som Rosemarys baby, det vill bara illa och det spelar ingen roll hur mycket du älskar det. Och vilken var det mer. Jo, “The small assassin” av Ray Bradbury. Någonting smyger på små trippande fötter i barnkammaren, och både mamma och pappa går ett olyckligt öde till mötes…