Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Att gå till doktorn med sitt manus

    av

    Här funderas det lite över om man själv som författare kan köra några tester för att kolla om ens manus håller måttet. Det är inte helt lätt, konstaterar författaren A L Kennedy, eftersom det är svårt att vara objektiv inför sitt eget verk. Det känns oftast lättare att lämna bort manuset till någon som är det, som en lektör, som kan ge en klinisk diagnos. De flesta manus jag får i min hand i egenskap av lektör/författarcoach brukar jag ordinera någon typ av näringslösning eller intravenöst dropp; de behöver lite boost, lite mer kött på benen och utfyllnad kanske för att de ofta hamnar hos mig när de är små och späda. Vissa får man gå in och rent kirurgisk operera på, skära och ta bort. Andra behöver en lugnande tablett, men de allra flesta brukar jag rekommendera något uppiggande för att öka energin, flödet, framåtrörelsen och stärka blodomloppet.

    En sak som Kennedy tycker stärker författarens förmåga att vara objektiv är att byta medium för manuset. Bara genom att skriva ut det och läsa det från pappret kan få en att inse att det som såg så bra ut på skärmen visar sig vara totalförvirrat skräp. Och ett ytterligare test är att läsa manuset högt, helst för någon annan. Logiska luckor, haltande språk, allmänna oklarheter – det blir aldrig så hårresande uppenbart som då.

     

  2. Korpar här och där

    av

    Hade en intressant diskussion om det här ämnet med två deltagare på min skrivarkurs Författarverkstad på Falkens författarskola. Vet inte hur vi kom in på det, möjligtvis apropå Augustprisvinnaren 2011 ”Korparna”. Men man tänker ju också på Edgar Allan Poes sanningssägande The raven och Odins visa korpar Hugin och Munin. Korpen som budbärare har flugit hit och dit genom litteraturen sedan Gamla testamentet där Noak skickade iväg en korp från arken för att ta reda på om det låg land i närheten. Hittade även det här: ”Korpen är sedan urminnes tider förknippad med kraftfull magi.//Korpen symboliserar också natten, den tid då man ska vila sig för återhämtning och inhämta budskap i drömmarna.” Såklart ser man även på korpen som lite olycksbådande symbol för varsel (omen) och onda förebud. Att en korp sitter och häckar i närheten av en sjukbädd antas innebära snara, mycket dåliga nyheter enligt gammal folktro. Till våren startas en bokcirkel på distans på just Falkens Författarskola där vi tillsammans läser och diskuterar Korparna av Tomas Bannerhed. (Sidan med programmet för våren -12 uppdateras kontinuerligt)

     

  3. De slutna rummens mystik

    av

    Det finns en speciell genre inom film och litteratur som jag tänker på när jag läser om det som verkar ha pågått bakom stängda dörrar på fina internatskolan Lundsberg. Vi har ju inte direkt exklusiva privatskolor och universitet även om flick- och pojkläroverken fanns kvar en bit in på femtiotalet om jag fattat rätt och den enda svenska bok jag kan tänka på som skrivits om detta fenomen är förstås Ondskan av Jan Guillou. Men ämnet i sig har gett upphov till filmer som Döda poeters sällskap, Mona Lisas leende och collegeromaner som I en klass för sig (Curtis Sittenfeld), Den hemliga historien (Donna Tartt) och deckare som Saknaden efter Joseph av Elizabeth George. Slutenheten mot omvärlden, den interna uppsättningen av traditioner och regler som ska följas, och misstänksamheten mot outsiders framkallar en speciell dramaturgi – ju slutnare värld desto mer fascinerande historier slipprar ut. (Glömde Harry Potter…)

  4. En ny roman var 45:e dag…

    av

    Otroligt lång och härligt utforskande intervju med toksäljande romanceförfattaren Nora Roberts om hennes eget författarskap och om romance som genre överhuvudtaget. Roberts som började karriären med att skriva romance enligt standardformulären har under åren blivit känd för att ha utvecklat och förnyat genren. En ganska oromantisk arbetshäst anas bakom intervjusvaren; ”Hur tar du dig igenom skrivprocessen?” ”Sponken” (”Alcoholic beverages”). ”Twittrar du?” ”Hade hellre kört in en brinnande pinne rakt i ögat”. Att både manliga och kvinnliga karaktärer är starka men har fel och brister och därför är trovärdiga och möjliga att känna igen sig i, är kanske den stora hemligheten bakom all succé. ”De letar efter sig själva, inte efter någon annan”. Bra där. (Bilden är från ett dataspel baserat på en av Noras böcker.)

  5. Höljt i dunkel

    av

    Det här med att man inte förklarar allt för läsaren har jag tänkt på mycket som berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det kan vara så att det finns två olika versioner av sanningen och in till det bittra slutet så blir man inte klar över vilken som var riktiga, som i Mörkerseende av Barbara Vine eller Patient 67 (Dennis Lehane), eller En färd till Indien av E M Forster där en ung engelska blir våldtagen i en grotta av indier. Det är iallafall vad hon påstår, men är det sant? Man får aldrig veta vad som hände… Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende och får aldrig någon förklaring – och vad hände egentligen med de där flickorna som försvann när de åkte på picknick till Hanging Rock och aldrig sågs i livet igen? Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.

  6. Vit som en snö

    av

    Bästa Simona hann först men det betyder nog bara att vi båda ser fram mot den här lika mycket. Av alla filmer som nu kommer som är baserade på gamla klassiska bröderna Grimmberättelser verkar det vara Snövit (Snow white and the huntsman) som skaffat sig flest muskler under resan – från stillsam liten saga till testosteronstint fantasyspektakel komplett med bataljer med svärd och till häst och monster i skogen. Den elaka styvmodern verkar dock vara sig lik, originalet kan knappast bli otäckare.

  7. Julkampanj

    av

    Jag tar tillfället i akt och påminner om en undersökning som Action Aid gjort, som handlar om vilka vi tycker är de mest onödiga julklapparna genom tiderna. (Tamagochin toppar med spikmattan och bakmaskinen i tät följd.) Om den här listan får dig att fundera på allt onödigt vi tror vi måste ge varandra till jul år kan jag berätta att Action Aid just nu har en julkampanj. Via deras sida http://www.presentermotfattigdom.se/ kan du faktiskt ge bort en julklapp som istället för att stå och samla damm högst upp i skåpet-för-saker-man-aldrig-använder-ändå stävjar fattigdom i utsatta delar av världen. Till exempel i form av en get, kycklingar, eller en hel barnmorska! Genom att ge bort något av de tolv presenter man kan välja hjälper du en tjej eller en kvinna ta sig ur fattigdom på ett långsiktigt sätt. (Man brukar känna sig rätt mätt på livets överflöd ändå efter all julmat och all julsponken och allt det andra vi numera tycker hör julen till.)

  8. Let the battle commence

    av

    Nu när Brontësystrarnas böcker filmatiseras som till exempel Svindlande höjder så lär de snart få samma höga profil som Jane Austen i det allmänna medvetandet. Dels för böckerna, men också för sina levnadsöden som man kan läsa mer om i den här lite sensationalistiska artikeln. (Bland annat var både Charlotte på bilden oven och Emily tidiga fantasyförfattare). Det har också utkristalliserat sig en sorts skiljelinje mellan det förnuftiga, odlade, kultiverade och intellektuella (Austen) och det naturliga, vilda, känslostyrda och mystiska, eller som en kommentator kallar det för, Yorkshire gothic, som systrarna Brontë anses stå för:

    ”The Brontes’ work is Yorkshire Gothic, a gothic where the land is alive and with an awareness that is far older than Christianity. // You will never understand the Brontes until you understand what it means to live near the West Yorkshire moorlands: to live amongst the mist, the constant smell of peat everywhere, the bleakness, the utter sense of isolation, the way things sound, the dampness, the moss on the stone, the old roman roads, the cuppings in the stones, the henges, the ring stones, and you will never truly understand unless you spend time here in a house that is old.”

  9. Noveller sökes…

    av

    … till ett nätforum för noveller, Instant ficion, tjejen som startar upp det heter Maria Bergman och hon säger såhär:

    ”Jag vill introducera noveller till fler läsare genom att publicera dem på ett nytt sätt. Berättelserna kommer att nå publiken genom ett nytt novellforum där historier av novellängd samlas och ges ut som podcastar, på film och tryckta i en tidning. Letar nu efter författare och noveller som skulle passa projektet för att kunna pitcha det för finansiärer. Söker högkvalitativa berättelser med stark framåtrörelse inom genrerna action, thriller, spänning, sf och skräck. OBS! Novellerna kommer inte att publiceras nu utan endast användas i prototyper av tidningen och podcastarna för att ragga finansiärer. Behöver opublicerade verk och en option på att få publicera dem ifall tidningen startas.”

    Vad Maria efterfrågar är alltså egentligen noveller till utlåning tills vidare, som eventuellt kan bli köpta i ett senare skede. Hittills opublicerade texter i novellform (upp till 20 sidor långa) kan skickas till [email protected], så får vi se hur det går med detta projekt. Glöm inte att signera texter med namn, © (Copyright), och årtal.

  10. Svaret är NEJ!!

    av

    Svaret är att alla vi som är djupt beroende av Lee Childs böcker om Jack Reacher inte alls tycker det är en bra idé att Tom Cruise ska spela honom i kommande filmatiseringar. För det första är Reacher enligt böckerna över två meter lång, och Tom Cruise högst 1.65 eller något. För det andra… ja, det finns massor av skäl, sådana som bara älskare av en viss bok eller en viss karaktär känner när det ska bli film eller tv av boken eller karaktären. Det känns aldrig som att det kommer att funka. I den här intervjun ger Child själv sina synpunkter på saken, tillsammans med en del andra förnuftiga tankar om skrivandet och bestsellerskrivandet i synnerhet, som att många författare egentligen är ”oförlösta musiker” – kanske där rytmen och det melodiösa hos en text kommer in, att det krävs att man är en ”god läsare” för att bli en god författare, och att det hela egentligen handlar om att vara en bra underhållare. Check, check and check.