Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Halloweenläsning del 2

    av

    Först tänkte jag tipsa om zombieromanen Zone one av Colson Whitehead men intrycket man får av den är att den inte är så spännande – en halvhyfsad roman med mer litterära ambitioner än andra rysare kanske, men definitivt inte en bra skräckbok eftersom den tydligen misslyckas med det primära syftet, att underhålla och vara läskig. (”Pretantiös och tråkig” stod det faktiskt någonstans.) Så det får bli historikern Peter Ackroyds The English ghost istället – en genomgång av spöken och övernaturliga fenomen som härjat runt på brittiska öarna genom århundradena från romartiden fram tills nu.

  2. Halloweenläsning del 1

    av

    Nästan lite synd att inte en svensk författare fick idén först. Vem som helst som gått vilse i en vanlig svensk blandskog (speciellt en sen novembereftermiddag) vet att man snabbt börjar längta tillbaka till civilisationen och inser att alla dagdrömmar om att starta om på landet och leva Gröna vågen liv var helt vansinniga. Nej man vill tillbaka till MacDonalds och se Biopalatsets neonskyltar blänka i den regnvåta asfalten ungefär som en av karaktärerna i filmen Det okända uttryckte det. Hursomhelst; ett litet gäng universitetskompisar ger sig ut i den svenska urskogen, ”untouched for millennia” och råkar snabbt ut för obeskrivliga hemskheter som involverar hedniska gravplatser och riter. Men författaren till nya The ritual är engelsman och heter Adam Nevill. Hursomhelst, gillade man Blair Witch project verkar detta vara obligatorisk läsning.

  3. Dockor, ulliga får och andra hemskheter

    av

    Vad är det med dockor, tygdjur, kramdjur och liknande som kan väcka sådana känslor av fasa? Exemplen på filmer och böcker där en docka används för att skrämma publiken är för många för att tas upp här, men man kan ju tänka på inledningen till Poltergeist te x. Är det för att en miss i konstruktionen kan få deras hemsydda ansikten att se ondskefulla ut, snarare än oskyldigt stirrande. Eller för att de är stela och livlösa och det är alltför lätt att inbilla sig att de tänker och känner? Det verkar helt klart som att det bästa man kan göra om man behöver inspiration till att skriva något otäckt inte är att övernatta i något övergivet hus utan bara dra ner den där lådan med gamla kramdjur från vinden eller öppna dörren till barnens rum… Eller titta på den här.

  4. Spökhistorier

    av

    Det här väl egentligen den perfekta tiden på året för att skiva en spökhistoria, och för att göra det kan man behöva lite inspiration. Det är svårt att hitta bra svenska spökhistorier, de verkar inte vara så poppis hos oss jordbundna rationella svenskar. (Då menar jag inte fantasy eller dark fantasy utan den mer traditionella berättelsen om döda som inte riktigt kan lämna den här världen.) Det är också lite svårt att tänka sig etablerade svenska författare som P.O Enquist, Bengt Ohlsson eller Sigrid Combüchen slänga in en spökhistoria i den övriga produktionen på samma sätt som Ruth Rendell, Oscar Wilde och Ernest Hemingway har gjort. Man kan titta på den här listan om man vill ha lite inspiration, eller på denna filmatisering av Whistle and I´ll come to you av M.R James.

     

  5. Du vet väl om att du är värdefull

    av

    Den här boken (One monster after another av Mercer Mayer) köpte mina föräldrar åt mig i USA någon gång på tidigt sjuttiotal. Jag har bara läst den några gånger, för när jag väl började läsa på engelska så hade jag vuxit ur bilderboksstadiet. Men det har fått följa med genom åren (i relativt gott skick) och inte gjort så mycket väsen av sig tills jag en dag ramlade in på den här roliga bloggen och hitta ett inlägg om ”min” bok. Det visar sig att den har blivit en raritet med högt samlarvärde och krävande bokälskare är numera beredda att betala ”outrageous prices!!” för att äga den. (Har inte satt mig in i riktigt hur mycket… än.) Där ser man – ta hand om dina gamla böcker, och helst de där lite udda exemplaren. De kommer att ta hand om dig.

  6. Skamligt röd

    av

    Vissa uppdateringar eller moderna versioner av gamla klassiker känns mer spännande än andra. I ”Den röda bokstaven” av Nathaniel Hawthorne som utspelar sig i ett puritanskt USA på 1600talet får den kvinnliga huvudpersonen Hester Prynne bära ett stort rött A (för ”adulteress”) på bröstet när det uppdagas att hon fött ett oäkta barn efter en utomäktenskaplig relation. I ett framtida fanatiskt kristet USA är det en abort som leder till uteslutning och social skam. Kvinnan som genomgått den otillåtna aborten injiceras som straff med ett ämne som gör huden knallröd, varpå hon förpassas till ett slags getto för andra i samma situation, Chrome City. Detta enligt Hillary Jordans ”When she woke”, en dystopi om USA som teokrati. Otäckt och kanske inte så långt från verkligheten som man vill tro.

  7. Du har läst boken tjugo gånger…

    av

     

    … sett alla filmversionerna (i synnerhet den senaste), sett tvserierna och till och med lagt vantarna på den där obskyra versionen från 1970 som alla trodde var försvunnen från världen… då kanske det är dags att lämna Jane Eyre och gå vidare till en annan bok av Charlotte Brontë som många tycker är bättre, nämligen Villette, som hon skrev 1853, och som handlar om den unga Lucy Snowe som tar jobb som lärare på en flickskola i Belgien där hon blir kär i den temperamentsfulle rektorn och upptäcker en spökande nunna på vinden. (Låter lite som en viss annan bok…)

  8. Med pennan som raggningsvapen

    av

    Det funkar inte, skriver Curtis Sittenfeldt i en rolig essä. Iallafall inte om man är kvinna. Att skriva sig till ett dejtingliv verkar fungera bättre om man är man, inser Sittenfeldt när hon börjar plugga och träffar alla killar som skriver eller tänker skriva en bok enbart i syfte att få ligga eller träffa tjejer, i synnerhet ”babes”.  (Som i ”I´m only in it for the babes”). Att manliga författare blir lite av rockstjärnor inser hon när ett gäng kvinnliga medstudenter håller på att storma huset på en föreläsning med svårtillgänglige depressive David Foster Wallace. Att bli med beundrande manliga groupies, kanske till och med babes, bara genom att skriva, verkar inte vara lika lätt för kvinnor på samma sätt – utom möjligtvis, möjligtvis för de som a) är väldigt vackra och/eller b)skriver väldigt mycket om sex.

  9. A good bad guy is good to find

    av

    Speciellt inom genredrama – deckare, skräck, fantasy men även romance – hänger en hel del av storyns dynamik på företrädaren för den ”mörka” sidan. På samma sätt kan protagonisten kännas otacksam att skapa eftersom hon/han lätt blir anonym, genomskinlig, utan utmärkande drag – den hyggliga, igenkännliga typen med mänskliga fel och brister som alla ska kunna identifiera sig. Det är dock antagonisten som skapar draget, drivet – antagonisten är karaktären som har en agenda, medan protagonisten oftast är där mest för att reagera på det . Ju mer diabolisk, förslagen, motiverad, uppfinningsrik och helt j-a galen antagonist desto mer spännande story, desto fler utmaningar för huvudpersonen. En bra antagonist blir därför ibland den mer minnesvärda karaktären, eller som en besökare på Skräck- och sci-fimässan i Göteborg i helgen uttryckte det så fint; ”Alla gillar skurkarna och de onda”.

  10. En bok om en bok

    av

     

    Har man läst alla Narniaböcker femton gånger och börjar inse att man aldrig kommer att kunna få riktigt samma kick som när man läste dem som barn, kan man trösta sig med att läsa boken om dem. Hela serien har nu fått en väldigt fin litterär följeslagare skriven av Laura Miller, The Magician´s book, där hon analyserar nästan allting med samtliga sex böcker utifrån teman som ”Djur som talar”, ”Trädgården som symbol för Självet”, ”Tjejproblem”, och ”Landet långt borta”. (Hon hoppar dock helt över all den religiösa symboliken.) Alla de här spännande diskussionerna förs med författare som Neil Gaiman och Jonathan Franzen, och med C S Lewis liv och tankar som bakgrund. På hennes hemsida kan man följa arbetet med boken och all research hon gjorde till exempel om miljöerna som Lewis inspirerades av.

  11. Nästa sida »