Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Diagnos på den moderna romanen

    av

    Två hängivna litterära bloggare slår sig samman för att reda ut varför dagens romaner är så dåliga, eller rättare sagt ”varför det inte finns något direkt dåligt med dem, och inte direkt något bra med dem heller” och varför det bästa som skrivs just nu är sådant som skrivs för tv. Debatten gäller den anglosaxiska skrivande världen, och där är tvdramat ju nästan oöverträffat just nu iallafall det som produceras i USA. Varför skrivs inte böcker som de av Evelyn Waugh, beklagar sig en av herrarna, eller som de av en ung Martin Amis eller Marcel Proust eller Edith Warton. Ja fast herregud, tänk på ”Arthur and George”, ”White teeth” eller ”The Corrections” påpepar den andre… Själv tycker jag ju det är fantastiskt att inse hur o-dammiga även väldigt gamla romaner kan vara, och hur mycket som skrevs för hundra eller tvåhundra år sedan som man vill läsa men inte hunnit läsa ännu eftersom man försöker hålla jämna steg med dagens utgivning.

  2. Samtal i underjorden

    av

    Man blir sugen på att liva upp bekantskapen med Jules Verne när man läser detta, minns barndomens bearbetade versioner av ”En världsomsegling under havet”, ”Den hemlighetsfulla ön” (skaparna av ”Lost” måste ha läst den några gånger), ”Tsarens kurir” som blev blind av att en glödgad svärdsklinga fördes mot hans ögon… Och fanns det inte en stad, helt gjord av järn? Började läsa om ”Till jordens medelpunkt” därför, inte bara lätt svindlande, flippad på det där sättet som fantasy och sci-fi kan vara men också ett tidsdokument över den sena artonhundratalsmänniskans fascination av teknik, nya vetenskaper, mätningar, undersökningar, jordens och hela tillvarons konstruktion. En vetgirighet som ju skulle leda till enorma förbättringar men också till globala katastrofer.

  3. The grandmother of romance talar ut

    av

    Ett uppriktigt, initierat och respektfullt nyfiket program om romance och dess anmoder Barbara Cartland, komplett med mockatårtsätande pekineshundar svansande kring benen kan man lyssna på här. Barbara tillät f ö inte kvinnor att besöka henne iklädda långbyxor eller jeans. Och hon skrev en bok på ungefär 14 dagar. Blir nyfiken på boken ”Reading the romance” om Harlequinläsare, som omtalas i programmet.

  4. Novelltävling!

    av

    Av en läsare har jag fått detta tips! observera även epostlistan i slutet som man kan ansluta sig till om man är intresserad av fantasy, sci-fi eller skräck som litterära genrer.

    FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2010

    För elfte året i rad utlyser skrivargruppen SKRIVA, i samarbete med föreningen Novellmästarna och med stöd av Wela Förlag, Fantastiknovelltävlingen. Reglerna är enkla:

    1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 1 sept till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com . Använd rubrik ”tävlingsbidrag”.
    2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.
    3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.
    4. Förstapris 1000 kr. Andrapris 300 kr. Tredjepris 200 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

    SKRIVA är troligen den äldsta aktiva E-postlistan för novellförfattare, startad 1997. (För att ansluta, maila skriva-request@freelists.org, med subject/ämnesrad: subscribe.) På SKRIVA diskuteras skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller tjattra med skrivintresserade. Novellmästarna är en ideell förening med syfte att främja novellkonsten

  5. Filmdrömmar

    av

    Uppdiktade, påhittade drömmar i böcker tycker jag aldrig riktigt fungerar – de känns ofta lite för logiska och ordnade. Sällan lyckas författaren knäcka koden till den där blandningen av det meningslöst lekfulla och det symboliska, tolkningsbara. Möjligtvis fungerar det bättre på film, som den här lilla artikeln belyser. Men jag tycker att den del sekvenser fattas; som drömsekvensen i Alfred Hitchcocks psykologdrama ”Spellbound”, skapad av Salvador Dali (se bilden), eller den bästa av alla kanske – Rosemarys dröm i Rosemary´s baby, för övrigt lika skrämmande och suggestiv i boken som i filmen. Men förstås även drömmen om klockan utan visare i ”Smultronstället” där Viktor Sjöström går omkring i en väldigt tyst och tom stad.

  6. Historisk sommarläsning

    av

     

    I Sverige är den historiska romanen inte särskilt stor – men jag tror den kommer, starkt. Engelsmännen däremot har vetat hur man rör ihop en bra underhållningsroman inte bara av sin egen färgstarka, dramatiska historia (jag säger bara Henrik den åttonde) utan även av andra länders och kulturers. Jag var tvungen att titta upp Justinius, bysantisk kejsare, inför denna roman om hans hustru som sedemera blev ortodoxt helgon, Theodora. Stella Duffy som skrivit den sparar inte på krutet när det gäller att sälja in denna för mig okända kvinna, “feministpionjär”, dessutom som undertiteln berättar “Actress, empress, whore”. Visst blir man nyfiken?

  7. Förskräckande ljudeffekter

    av

     

    Extremt intressant artikel, eller kanske snarare översyn, av otäcka ljudeffekter på film. När man läser vilka klipp som valts ut – även av läsarna – blir det uppenbart vilken stor betydelse just ljuden har för skräckgenren. Då menar jag inte de höga skriken, utan de antydande, förebådande, oroande ljuden. De där som signalerar att något är fel, som aktiverar våra försvar, gör oss beredda att fly. Såklart lättare att åstakomma detta på film, men samma grepp använts ju även inom skräckgenren i böcker. Men då får man försöka skapa samma effekt med ord istället, genom att försätta läsaren i ett tillstånd av osäkerhet eller förvirring om vad som pågår. Det räcker med att bara läsa om ett oidentifierbart ljud i ett tomt hus för att jag ska känna obehag. Har till exempel svårt att glömma knackningarna på herrgården Hundreds Hall i Sarah Waters “The little stranger”… Eller de lite mer aggressiva knackningarna i “The haunting of Hill House”.