Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Dammig genre får nytt liv

    av

    Det ges plötsligt ut fler spökhistorier i romanform och som film än någonsin, och förlagen får in fler manus i genren. I vår kommer till exempel Eloise av Judy Finnegan (för övrigt känd programledare för ett barnprogram), som utspelar sig i Cornwall, You came back av Christopher Coake och Tistelblomman, Amanda Hellbergs senaste där ett hemsökt hus spelar en av huvudrollerna. På radio har man kunnat följa den utmärkta uppläsningen av Skruvens vridning eller När skruven dras åt (The turning of the screw) av Henry James som radioföljetong. Mycket av den här trenden får man skylla på gamla filmbolaget House of Hammer studios som låg bakom en rad numera kultförklarade skräckfilmer från 60- och 70talet och som nu återuppstått och svarar för en explosion av nya filmer, och – eftersom det även är ett bokförlag denna vändan – även en serie nya romantitlar i skräckgenren. (Bilden, The haunted house, av John Atkinson Grimshaw.)

  2. Ett brev från genrelitteratur till finlitteratur

    av

    Genrelitteraturen (i form av sciencefictionförfattaren Daniel Abraham) har skrivit ett roligt brev till finlitteraturen (kan inte hitta ett annat ord) där han påpekar genrelitteraturens alla fördelar, och uppmanar finlitteraturen att inte vara så rädd för romance, rysare, thrillers och alla de andra böckerna med lite för färgstarka omslag. ”Jag ser dig ibland, du är oftast klädd i svart och det får dig att se så blek ut.” I själva verket påpekas det i brevet är mycket kvalitetslitteratur i själva verket förklädd genrelitteratur – vad är Cormac McCarthys The Road (Vägen) annat än en futuristisk skräckis, eller Svindlande höjder annat än tvättäkta romance? ”Jag är högljudd, vulgär och ibland sentimental. Du skrattar åt mig för att jag berättar samma historia om och om igen – men jag tycker att ibland att du är tråkig och blodlös. Ibland anar jag att du är lite avis på mig, jag tjänar trots allt mer pengar.” Brevet avslutas med en uppmaning åt de två lägren att sluta fajtas. ”Varför gräla när vi egentligen har så mycket gemensamt  –  den bästa litteraturen uppstår när vi mötes på halva vägen. ” Come to me, my love. Come to me tonight. I will meet you at midnight in the garden outside my bedroom. I will wear those bright, lurid, exciting things that are my signature!

  3. Bortom den här världen

    av

    Om man är i London kan man besöka The British librarys utställning om science fiction inom litteraturen. En genre som präglas av att å ena sidan vara skapad för och av arbetarklassen unga män enligt artikelförfattaren, (kanske för att ge dem möjligheten att drömma sig bort), men som samtidigt rymmer en stark feministisk tendens med skildringar av världar helt utan män där kvinnor lärt sig prokreera på egen hand… Här finns alla möjliga brittiska författare inom genren, från H G Wells (Världarnas krig), Thomas Moore (Utopia), och P D James och Margaret Atwood. Och systrarna Brontë! Tydligen skrev de en hel del sci fi.

  4. Fortsatt höstläsning

    av

    spkbild

    “It has to do with creating believable people for whom the reader can feel affection, then putting them in danger of the unnameable and unseen.” Ungefär: Det har att göra med att skapa trovärdiga karaktärer som sedan konfronteras med något övernaturligt – en främmande kraft som inte går att förstå. Bra definition av skräck tycker jag, iallafall i skriven form. Tagen ur denna intervju med horrorförfattaren Peter Straub av Laura Miller (igen förekommande på denna blogg) från nättidningen Salon. Peter Straub (som jag inte läst så mycket av alls…) säger också att “Världen till hälften består av natt”. Så sant. Som skräckälskare anklagas man ibland just för att man dras till det morbida, mörka och melankoliska, men med tanke på att nattsidan utgör halva vår tillvaro är det kanske inte så konstigt att man lockas att utforska den ibland… Straub påpekar också att skräck ofta i olika former utforskar förlust och sorg i någon form, något som jag också har tänkt på, det är egentligen inte så ofta det är fråga om hårresande effekter, chock, äckel, våld, blod… och verkligen inte i jämförelse med samtida deckare.

    5. ← Föregående sida