Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Fråga Phyllis

    av

    Deckarförfattaren P D James är 90+ nu och ärligt talat kanske inte hennes senaste böcker känts helt angelägna, utan tvärt om rätt dammiga. Men under slutet av 60talet, och på 70-, 80- och en stor del av 90talet skrev hon underbart mångbottnade, spännande och litterära deckare med Adam Dalgliesh (eller privatdeckaren Cordelia Grey) som huvudperson. Hursomhelst nu kan man klämma Phyllis på pulsen och fråga henne om precis vad man vill kanske om man själv sitter där med ett havererat deckarmanus, om skrivprocessen, böckerna, karriären och allt annat som en författare med sådan enorm erfarenhet kan tänkas veta. Eller – som någon redan gjort – vad hon tycker om de senaste årens våg av skandinaviska deckare… Följ länken och skriv frågan i kommantatorsfältet, twittra eller maila den. Hon svarar den sjätte juni.

  2. Det (inte så) mystiska med deckare

    av

    Deckarförfattaren P.D James beskriver lockelsen i att skriva och läsa deckare… Hon började skriva för att hon ville bli författare och såg deckaren som ett lättare sätt att bli publicerad (än att skriva vanliga romaner) och därmed få en inkomst. Men hon använder denna klassiska genres typiska ingredienser och berättarmall för att undersöka lite större saker, som den mänskliga naturen, moraliska frågeställningar och lite annat. Själv har jag alltid trott att explosionen av svenskt deckarförfattande sedan slutet av nittiotalet berodde på ungefär samma sak. Man kunde hänga upp sitt skrivande på något – en mall, en stark berättelse, narrative, en form, och sedan återvinna och variera den i oändlighet. Det där som genreskrivande innebär. Genreförfattande har alltid dittills varit lite sett över axeln i Sverige, men nu insåg man att det var kommersiellt gångbart, man blev läst. Att skriva böcker kändes inte så pretantiöst och mystiskt längre.

  3. “Romantisk, mystiskt och pirrande underhållning.”

    av

    Och ödesdigert. Och tvetydigt. Eller “varför ska man klämma in så mycket budskap i deckarna?”.  Att gilla Maria Lang är en bra förutsättning när man skriver för veckotidningar – här handlar det om tätt berättade raka underhållningsstories, sinne för detaljerade och fänglande miljöer och pussliga intriger. Jag har lärt mig otroligt mycket av ML och det är bara så synd att hon är så bortglömd. (Förutom kanske i det svenska folkdjupet.) Men den typen av rafflande, enkla och pirriga, romantiska underhållningsberättelse kunde inte ha gjort sig så bra i den puritanska litterära Sverige på femtio – sjuttiotalet. Och trots det var ju  ML  litteraturvetare och böckerna är späckade med citat från Carl Jonas Love Almquist och Hjalmar Söderberg. Men hon smög in dem med den kommersiella författarens obönhörliga sinne för underhållning bland strypmördade vackra psykologistudenter och stilla skogstjärnar under augustimåne… Länk till intervju med henne här på SR Minnens hemsida.

    4. ← Föregående sida