Det här dilemmat dyker upp med jämna mellanrum i mitt yrke som lektör.  Förlagen verkar dissa böcker med en antihjältinna i huvudrollen – alltså en huvudkaraktär som läsaren inte anses kunna känna odelad sympati med. Det spelar ingen roll – läsaren kommer att identifiera sig ändå. Dessutom tvivlar jag på att samma tvekan hade uppstått inför en antihjälte, alltså en manlig karaktär med mindre trevliga drag.  Ej änglalika karaktärer gör roligare böcker! Här kan man titta på fler ”karaktärer man vill slå på käften” varav min personliga favorit är lilla bortskämda Amy March (se bilden) i Unga kvinnor som för att hämnas på sin syster Jo för en petitess, tar boken denna skrivit ensam på sin kammare under flera år, hennes livsverk  – och bränner upp den.