De engelska tvtittarna – i synnerhet de manliga – verkar bli mer och mer trötta på alla filmatiseringar av romantiska klassiker som ”Emma” och historiska romaner överhuvudtaget. Av vad jag förstått så görs tvbearbetningar till exempel av Jane Austen numera lite på löpande band, med fokus på de kändaste titlarna men de ängsliga tvcheferna väljer bort de dystrare och mer komplexa verken. Kanske därför kritikern i the Guardian önskar sig “a bonnfire of the bonnets” ganska snart (ett bål av bahytter) och A. A Gill är förbannad för att Emma är en pappersdocka, och för att ingen annan karaktär i serien vågar hugga benen av henne och beat her brains out with the bloody stump… Det var ett tag sedan med andra ord som motorvägarna korkades igen för att ALLA skulle hem i tid att se “Pride and prejudice”. Jag tror det är “Emma in leggingssyndromet” som spökar.
Jag tror också att det handlar om balansen mellan en trovärdig karaktär och en som går att identifiera sig med. Vi har förmodligen svårt att kliva in i en kvinnas situation under t ex 1700-talet. Vissa saker är helt enkelt inte acceptabla numera
Till exempel läste jag nyss en text skriven 1942 där kvinnan fick stryk av maken och inte förrän han hade rappat upp henne med ett spö kunde hon respektera honom. Det var en veckotidningsnovell ur ett gammalt nummer hittat på loppmarknad. Försök skriva det numera…
Nej Gudbevareoss… veckotidningarna idag har lite oförtjänt dåligt rykte som bevarare av hopplösa könsstereotyper tror jag, men jag vill gärna länk till den här artikeln av Inga – Lina Lindkvist, författare, om just veckotidningsnovellerna med rubriken \”Befrielsen är nära\”. (Du har nog sett den förut Jane – Helene).//Jenny
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3165966.ab