Den allra senaste filmatiseringen av Jane Eyre – med bland andra Mia Wasikowska – får idel lovord. Inte minst för att den tar avstamp från det karga nordengelska landskapet där den utspelar sig, ”two lonely people against an isolated landscape”. Det är inte fel att utgå från en miljö i sig när man skriver, det kan tvärtom generera fantastiska idéer.

Olika litterära genrer verkar ha sin egen signaturmelodi vad gäller titlar… Jag diskuterade det här nyligen med min svägerska som översätter Harleqin apropå  förlagets osvikliga förmåga att prångla ut titlar i en jämn ström med tanke på att utgivningen är så enorm. Ändå svänger det sällan om titlar på svenska som det gör på engelska. A parade of peacocks, Postcards from the heart och favoriten The Particular Sadness of Lemon cake har en fluffig poetisk tilltal som utlovar lagom lättviktig läsning.

Att följa det som händer i Japan nu är som att se en del av episoderna ur Kurosawas film ”Dreams”. Visst fanns det en dröm som handlade om nukleär katastrof? Och så den här. En del drömmar var otroligt otäcka andra väldigt vackra och poetiska, kort sagt både mardrömmar och goda drömmar. Inte så mycket av det sistnämnda just nu.

Det började när Ann Rice insåg att sötnosen Tom Cruise skulle spela den ”groteske” vampyren Lestat de Lioncourt i Interview with the vampire och naturligtvis fick ett sammanbrott vid tanken. Även den här skribenten frågar sig varför monstren på film numera är så tvålfagra och sexiga… en gång i tiden såg de ut som Freddy Krueger, groteska, frånstötande och missbildade (eller om de var vampyrer med tydliga spår av de senaste slitsamma hundra åren), och nu har vi Robert Pattison som representant för Ondskan. Och det finns en hel rad symboliska tolkningar man kan göra av detta.

Det tycks finnas en förtjusning i att skildra just kvinnor som drivs till randen av galenskap på film har jag insett nu kort efter att ha sett Black swan – som påminde inte bara om De röda skorna utan även om Black Narcissus där en plikttrogen nunna blir galen, och även om Sybil, där Sally Fields personlighet löses upp i femton olika delpersonligheter, förutom Repulsion med Catherine Deneuve då, och lite annat. Det enda jag tänkte säga om Black swan är väl att Mila Kuniskaraktären Lily i havet av strängt diciplinerade dansöser var filmen enda icke skrämmande kvinnliga karaktär! Trots att Lily var the black swan och förkroppsligade allt det Portmans Nina avvisade, såvar hon samtidigt jordnära, tillgänglig och mänsklig och en juste person som älskade hamburgare. Vilket kanske bara bevisar att det är det förnekade, nertryckta, avstängda och förträngda som har kraft att bli riktigt skrämmande.

Vad händer om man utgår från gamla klassiska berättelser där kampen står mellan ont och gott och berättar utifrån antagonistens perspektiv istället? Musikalen ”Wicked” baserad på Trollkarlen från Oz är ju skriven utifrån den elaka häxan från Väst och får oss förstå hur jobbigt det kan vara att växa upp grönhudad och bli betraktad med rädsla av omvärlden… Ryske paleontologen och hobbyförfattaren Kirill Yeskov gör samma sak med Sagan om ringen  i ”The last ringbearer” där Mordor förvandlas till ett föregångsland fyllt av ”astronomer, filosofer, matematiker och vetenskapsmän” vars existens hotas av den lallande flumtrollkarlen Gandalf, allierad med älvor och utrustad med magi med andra ord inställd på att vrida den tekniska och vetenskapliga utvecklingen tillbaka flera århundraden. Möjligheterna blir plötsligt oändliga när man börjar tänka sig vilken heroisk kamp det måste varit för Fagin att rodda alla de där finniga ungdomsbrottslingarna i Oliver Twist… Eller… ja huvudsaken är att det finns ett gott och ett ont med det finns två sidor av alla stories.

… eftersom du ändå lär jobba mest hemifrån. Hanif Kureishi talar om vad det innebär att vara författare – att balansera den krävande yttre världen i form av barnvagnar i hallen, deadlines och kommersiella krav, och den inre, imaginära och osynliga, skapande världen. Skrivarstudenter som har en bakgrund inom film- och tv blir tydligen mer medvetna och pragmatiska inför skrivandet eftersom film är en väldigt pengastyd konstform och själv breakade ju Hanif faktiskt med manus till filmen ”My beautiful launderette” innan han kom ut med ”Förortens budda”.