… när man ändå bor såhär? Inte Thomas Hardy iallafall för han bodde i detta underbara hus och kunde skriva böcker som Borgmästaren i Casterbridge och Tess of the d´ubervilles utan att behöva söka inspiration från något annat håll än de vackra lantliga omgivningarna och husets lätt gotiska atmosfär. (Fast när man läser artikeln så framgår det att det inte är ett speciellt mysigt ställe. ) Äldre tiders författare eftersom de oftast tillhörde en klass som redan från början var bemedlad och inte behövde arbeta på fältet eller i fabriken, hade förstås denna fördel; de befann sig redan på herrgården, i prästgården eller på det där lantligt belägna country houset i natursköna omgivningar och behövde inte bekymra sig om att bädda sängen eller laga maten. Och fick man skrivkramp och hette Charlotte Brontë var det ju bara att öppna dörren och springa ut på den ödsliga, romantiska, vindblåsta heden… och hur många författare kan göra det idag?

Det pågår en sagorevival inom filmen, snart kommer te x en uppdaterad version av Rödluvan. Här kan man läsa om myter, sagor och annat som utgör grundmaterialet även i skönlitterärt berättande; The Journal of Mythic Arts.

(Sagan på bilden är Snövit)

Det finns brittiska kostymdramer, amerikanska naturligtvis (kan just nu bara komma att tänka på ”Johan Adams” och ”Nord och Syd”), och svenska – även om svenskt 16- och 1800tal alltid verkar väldigt vadmalsgrått, loppbitet och kargt på teve och film. Men så var det nog ingen lätt tillvaro här uppe i Norden eller ”Vargarnas land” som drottning Desirée kallade Sverige när hon var tvungen att flytta hit med Jean-Baptiste Bernadotte. Och så finns det franska kostymdramer som detta, Bernard Taverniers ”delikata” Prinsessan av Montpensier som man helt enkelt måste se. Känner jag, efter att till och med hårdföra manliga amerikanska kritiker blivit alldeles till sig.

Att inleda med att skapa ett mysterium och förhala svaret eller lösningen fram till det obönhörliga slutet är det mest effektiva sättet att berätta en historia. Det tycker till och med engelske teaterregissören Peter Brooke, som kallar deckarens form för ”the narrative of narratives” och påpekar att långt innan själva deckaren uppstod existerade denna supereffektiva struktur för att berätta på ett spännande sätt. Lägg till att deckaren till sin natur är realistisk (snarare än med inslag av övernaturligheter eller fantasy) och därmed väldigt lämpad för att samtidigt berätta något om mänsklig psykologi eller om samhället.  Om detta hörde jag ett väldigt intressant Vetenskapens värld som intervjuade två litteraturvetare som kommit ut med en bok om Kriminallitteratur. Kanske eller rättare sagt säkert därför ”alla” vill skriva i denna genre. Men vill inte använda den ultimata formen för att berätta sin historia?

En bra läsare, någon som kan ge goda råd, respons och syna texten med både kritiskt öga och kärleksfull konstruktivitet och som dessutom bjuder på en kopp choklad medan man väntar på utlåtandet är vad författaren A L Kennedy önskar alla som vill bli författare. Fast omgjort till svenska förhållanden får väl chokladen bli en kopp kaffe. Jag funderar på om det är här som vi lektörer och författarcoacher kommer in i bilden om man inte har turen att hitta en god läsare i bekantskapskretsen, i en partner eller kollega i skrivargruppen…

Det är smärtsamt att ta adjö av litterära figurer som man följt under flera böcker – nu är dags för brittiska läsare att tvingas inse att Kurt Wallander kommer att lägga polismössan på hyllan för gott, men iallafall tänker inte Mankell ta livet av honom som Arthur Conan Doyle brutalt gjorde med Sherlock (innan han var tvungen att återuppliva honom för att läsarna vägrade acceptera att han var borta). Jag har följt bokdetektiver som Wexford, Adam Dalgliesh och Lynley och sett dem åldras iallafall lite grann under decennierna, gift sig, bli änklingar och kära igen (fast oftast har de varit singlar). Förr eller senare kommer väl även de att gå i pension eller till och med avlida och frågan är hur deras upphovskvinnor löser det utan att ge alla trogna läsare svår separationsångest. Harry Potter har iallafall åren framför sig och tydligen har JK Rowling redan funderat ihop hans fortsatta släktträd inkluderande barn och barnbarn. Men helt klart är att det återkommande skapar trygghet – även när det gäller spänning.

Som vi alla vet blir författare med skrivkramp galna, sliter sitt hår, börjar dricka och drar gärna iväg till ett öde strandhus eller ett insnöat hotell  där det ounvikligen händer något hemskt iallafall om det handlar om en Stephen Kingbok. Dessa överspända typer lägger helt enkelt för stor vikt vid sina egna romanprojekt och bör chilla så löser sig allt skriver Laura Miller här om skrivkramp som fenomen och citerar boken Midnight Disease: The Drive to Write, Writer’s Block, and the Creative Brain. Knepet är alltså att skaffa sig ett större alternativt projekt (typ en husrenovering) och låtsas att det är mycket viktigare än ens halvfärdiga roman så löser sig krampen. Ju större vikt man lägger vid sitt romanprojekt – i den mening att man tror att en färdigskriven bok radikalt kommer att förändra hela ens liv – desto mer benägen är man att drabbas av skrivkramp. Det mer rutinartade ”bruksskrivandet” man gör varje dag eller för att tjäna en slant framkallar dock inte samma ångest. Själv har jag bara fått skrivkramp när jag inte haft en deadline, en uppdragsgivare och ett visst antal tecken att jobba mot. Eller som artikelförfattaren svarar när någon frågar henne om hur hon åtgärdar tillståndet; “Eh… jag har en hyra som måste betalas.”