Det här som Jens Liljestrand tar upp har jag verkligen tänkt på själv. I takt med att samhället blivit mer jämlikt och barnens rättigheter stärkts har de riktigt grymma dramatiska konflikterna från klassiska romaner om barn gått förlorade, om barn som svalt, frös och arbetade som slavar i fabriker eller skeppades runt som små hushållsslavar och fick sova bland boskapen i ladgården. (Eller om det var överklassmiljöer; övergavs av sina föräldrar och skickades iväg på grymma internatskolor.) De som tror att äldre böcker hade ett idylliserande och förljuget perspektiv på barn har inte läst böcker som Sunnanäng, Den hemlighetsfulla trädgården, Anne på Grönkulla, Oliver Twist eller KullaGulla och förstått dåtida barns utsatta läge. Man kanske inte ska dra det så långt som att vi är på väg dit igen, men man undrar precis som Jens när accelererande klassklyftor, misär och barnfattigdom kommer att börja synas i böckerna.

(Bilden från Roman Polanskis filmatisering av Oliver Twist.)

Okej det här viktiga dramatiska momentet om man skriver till exempel romance eller feelgood har jag visserligen bloggat om förut. Ögonblicket när ditt kärlekspar har sitt första möte, det så kallade ”meet cute”, när de stöter ihop första gången i handlingen och vikten av att göra det minnesvärt. Men man får ju säga att ju besvärligare och kanske sämre detta möte går desto roligare får du när du sedan för huvudpersonerna vidare fram mot evig kärlek. Tänk När Harry mötte Sally och den grälsjuka bilresan som inledde deras (vad man hoppas) livslånga kärleksrelation. Drama handlar om karaktärernas förändring och börjar det hela med ögonblicklig förälskelse har de kanske ingen annanstans att ta vägen i sina karaktärskurvor än att dö….  Ett annat minesvärt ”meet cute” är som sagt detta från Singin´ in the rain. Stumfilmskådepelaren Don råkar dimpa ner i aspirerande skådespelerskan Kathys bil, hon är föga imponerad av honom och för första gången möter kvinnotjusaren Don en kvinna som ger honom en ärlig spegling av vem han egentligen är. Och en stor del av handlingen går ut att för hans del övertyga henne om att han är värd henne.

Åh vilken bra analys  av Carl-Michael Edenborg av varför vissa böcker – ofta de lättsmälta, lättsäljande – är så oemotståndliga, trots att innehållet kanske inte är så originellt, trots att man känner genren allt för väl. Och om det inre motstånd som tornar upp sig hos läsaren inför en överarbetad, knölig och dödbakad text som bara vittnar om en författare som försöker alltför hårt… För det handlar om musikalitet, om hur texten flyter, om rytmen i dialogen och hur passagerna är konstruerade. Ja att det handlar väldigt mycket om rytm. Rytmen i en välskriven text som det svänger om drar med sig läsaren och blir lika medryckande, engagerande som vilken bra låt som helst. Oavsett ”genre”. En deckare av just Michael Connelly eller en Nora Robertsroman vad är det annat än litteraturens motsvarighet till dansbandsmusik?

Det här som Lotta Olsson tar upp här, om de litterära klassikerna och deras oväntade charm är så sant. Det kan vara en överraskning precis som hon skriver att en litterär skildring av mänskliga relationer och öden känns så aktuell trots att den tillkom för ett antal hundra år sedan. Att intrigerna fortfarande är relevanta, berörande och engagerande. Och inte alls knastriga, dammiga eller sippa. Hade dock inte samma inställning som hon pratar om, att klassiker var något att läsa med intellektet påslaget  i första hand, tack vare att jag krängde Samhällets olycksbarn, De tre musketörerna, David Copperfield, Anna Karenina okej en stor bit av den då… och Brott och straff och några andra i ganska unga år och insåg att intrig och handling var lika dramatiska, sorgliga och spännande som i nyskrivna böcker. Dilemmat är väl just att kunna ge sig själv tid och tålamod att tränga igenom det lite omoderna, ibland tillkrånglade språket som faktiskt kan vara en utmaning. (Dock finns de flesta klassiker i bearbetad och moderniserad lite ”lättare” versioner.)

Det finns två bra sätt att bli olycklig på, tror jag det var Oscar Wilde som uttryckte det: det ena är att inte få sina drömmar uppfyllda, det andra är att få sina drömmar uppfyllda. Avigsidorna som kan finnas när ens författarambitioner slår in och drömmen om att bli utgiven blir verklighet är inget man talar så mycket om, därför tycker jag detta är en intressant artikel om två debutanter vars bubblor sprack när böckerna gavs ut och mottagandet inte blev det de tänkt sig. Det behöver inte handla om ytterligheter som dessa med klar bestsellervarning, haussat förhandsintresse samt miljonkontrakt i flera länder…. Att bli publicerad kan innebära att man rycks ur sin privata författarbubbla på ett bryskt sätt, varesig det är nedgörande kritik, märkliga förlagskontrakt, press på att skriva uppföljare eller olika åsikter om hur marknadsföringen ska gå till. Under skrivandet styr du helt din egen värld, men för många blir insikten om att man blivit publicerad men på köpet delvis förlorat kontrollen och blivit ”ägd” ett otrevligt uppvaknande.

Litteraturskribenten Laura Miller tar ett välbehövligt nappatag med den uttjatade och överanvända vampyrgenren här. Det är inte svårt att hålla med henne. Vampyren har fått en alltför stor roll i det populärkulturella livet och Miller är inte minst missnöjd med hur genren gör historier med vampyrer trötta efterhärmningar stöpta i mer eller mindre samma återkommande mall. Kasta in en vampyr eller två i ett manus och intrigen går från spirande originell till tjatigt välbekant. En vampyr är underkastad vissa regler vilket gör att berättelserna aldrig kan bli speciellt originella. De är parasiter, de måste ha blod, de sover på dagarna, de gillar inte silver och de kan bara tas död på genom att någon hamrar ner en påle genom hjärtat.

Alla kärlekskranka singlar ombedes omedelbart uppsöka närmsta bibliotek för att kanske hitta en chans till romantik i livet. Enligt säkra källor har bokläsare bättre kärleksliv och är mer romantiska än sådana som inte läser. Varför? Jo för att bokläsande över upp vår förmåga till empati och konsten att leva sig in i någon annans känslor. Flitiga bokläsare ingår lättare en intim relation och har ett aktivt, intensivt och mer fördjupat känsloliv vilket lättare leder till förälskelse.

Det är ack så svårt att beskriva eller förklara en mardröm, och det brukar inte fungera att försöka skapa en mardröm åt till exempel en karaktär med dålig nattsömn. Det känns helt enkelt konstruerat. Kanske ska man göra som den här fotografen och iscensätta mardrömmarna som fotografier. Konstigt nog i den här formen kan man som utomstående visst känna igen vissa teman som brukar gå igen i mardrömmar på ett annat sätt än när någon försöker förklara. Killen som har grenar istället för händer, monsterhuvudet som växer fram ur fåtöljen eller att bli jagad av mänskostora dockor… det här med den mänskliga formen som antar något annat, monstruöst eller oigenkännligt, ”the shape shifter”, det verkar aktivera det undermedvetna.