Det här som Lotta Olsson tar upp här, om de litterära klassikerna och deras oväntade charm är så sant. Det kan vara en överraskning precis som hon skriver att en litterär skildring av mänskliga relationer och öden känns så aktuell trots att den tillkom för ett antal hundra år sedan. Att intrigerna fortfarande är relevanta, berörande och engagerande. Och inte alls knastriga, dammiga eller sippa. Hade dock inte samma inställning som hon pratar om, att klassiker var något att läsa med intellektet påslaget  i första hand, tack vare att jag krängde Samhällets olycksbarn, De tre musketörerna, David Copperfield, Anna Karenina okej en stor bit av den då… och Brott och straff och några andra i ganska unga år och insåg att intrig och handling var lika dramatiska, sorgliga och spännande som i nyskrivna böcker. Dilemmat är väl just att kunna ge sig själv tid och tålamod att tränga igenom det lite omoderna, ibland tillkrånglade språket som faktiskt kan vara en utmaning. (Dock finns de flesta klassiker i bearbetad och moderniserad lite ”lättare” versioner.)