Emma Thompson bearbetade sorgen efter en skilsmässa genom att begrava sig i “Förnuft och känsla” av Jane Austen. Här står om hur böcker kan hjälpa oss att hantera allt från sjukdom till depression, förmodligen bättre än alla självhjälpsböcker i världen – lite som” comfort food” finns det ”comfort books”. En annan läsare tar till “Unga kvinnor” varje gång hon känner sig nere och har avverkat den ca 9000 gånger… För mig är det “Anne på grönkulla” eller t o m Astrid Lindgren, kanske för att de förmedlar barndomens trygghet och nostalgi men känns sanna och tidlösa samtidigt. Romaner kan fungera som terapi eller som medicin helt enkelt, även för att de lyckas hålla upp en spegel där vi kan se våra egna problem eller får oss att inse att vi inte är de enda som har det jobbigt just nu ! (I artikeln tar folk till allt från “Lilla huset på prärien” till brutala andra värlskrigetmemoaren ”Pianisten”, av Wladyslaw Szpilman.)
Efter min skilsmässa stängde jag in mig i ett rum i Paris, inte med en bok, utan med Leonard Cohens Ten new songs. Spelade den, skrev, tänkte, grät, spelade igen…. En dag vaknade jag och kände ett behov av att gå ut igen. Men sångerna hjälpte mig mycket på ett outgrundligt sätt!
Hej Ewa
Det är konstigt det där vad som i stunden fungerar. Vissa låtar, viss musik, eller vissa böcker som ger en stöd och tröst (när andra inte alls gör det), man tar dem till sig extra mycket, lever sig in och gråter och skrattar. Efteråt känns det lite som ett reningsbad… //Jenny
Absolut. Jag är en sådan som läser mig ur kriser och katastrofer. Ju större kris desto \’enklare\’ litteratur. Allt verkar hanterbart med lite distans och verklighetsflykt.
Fast jag har en omvänd vana också, när jag känner mig lite nere kan jag leta upp böcker eller filmer jag gråter av och kasta mig in i dem. Fungerar.
Helst ska det ju vara både ock. Blir det för hemskt och brutalt känner man sig bara ändå värre. Många av böckerna i artikeln var äldre, klassiska romaner. Så lite verklighetsflykt skadar inte heller, antar jag…
För mig var det också Astrid Lindgren som gällde när jag var liten, närmare bestämt Ronja Rövardotter. Det är något särskilt trösterikt med Ronja – kanske att hon trots sin självständighet ändå alltid har ett helt rövarband att luta sig mot. Och en urskog att gömma sig i.
Bästa tröst-boken alla kategorier är allt av Judith McNaught. Jisses som jag läst \”Whitney my love\”, \”Kingdom of dreams\” och alla de andra av denna okrönta drottning av Romance. Mitt liv vore så mycket fattigare utan böckerna av henne.
Kram!