Det här som Lotta Olsson tar upp här, om de litterära klassikerna och deras oväntade charm är så sant. Det kan vara en överraskning precis som hon skriver att en litterär skildring av mänskliga relationer och öden känns så aktuell trots att den tillkom för ett antal hundra år sedan. Att intrigerna fortfarande är relevanta, berörande och engagerande. Och inte alls knastriga, dammiga eller sippa. Hade dock inte samma inställning som hon pratar om, att klassiker var något att läsa med intellektet påslaget  i första hand, tack vare att jag krängde Samhällets olycksbarn, De tre musketörerna, David Copperfield, Anna Karenina okej en stor bit av den då… och Brott och straff och några andra i ganska unga år och insåg att intrig och handling var lika dramatiska, sorgliga och spännande som i nyskrivna böcker. Dilemmat är väl just att kunna ge sig själv tid och tålamod att tränga igenom det lite omoderna, ibland tillkrånglade språket som faktiskt kan vara en utmaning. (Dock finns de flesta klassiker i bearbetad och moderniserad lite ”lättare” versioner.)

Det finns två bra sätt att bli olycklig på, tror jag det var Oscar Wilde som uttryckte det: det ena är att inte få sina drömmar uppfyllda, det andra är att få sina drömmar uppfyllda. Avigsidorna som kan finnas när ens författarambitioner slår in och drömmen om att bli utgiven blir verklighet är inget man talar så mycket om, därför tycker jag detta är en intressant artikel om två debutanter vars bubblor sprack när böckerna gavs ut och mottagandet inte blev det de tänkt sig. Det behöver inte handla om ytterligheter som dessa med klar bestsellervarning, haussat förhandsintresse samt miljonkontrakt i flera länder…. Att bli publicerad kan innebära att man rycks ur sin privata författarbubbla på ett bryskt sätt, varesig det är nedgörande kritik, märkliga förlagskontrakt, press på att skriva uppföljare eller olika åsikter om hur marknadsföringen ska gå till. Under skrivandet styr du helt din egen värld, men för många blir insikten om att man blivit publicerad men på köpet delvis förlorat kontrollen och blivit ”ägd” ett otrevligt uppvaknande.

Litteraturskribenten Laura Miller tar ett välbehövligt nappatag med den uttjatade och överanvända vampyrgenren här. Det är inte svårt att hålla med henne. Vampyren har fått en alltför stor roll i det populärkulturella livet och Miller är inte minst missnöjd med hur genren gör historier med vampyrer trötta efterhärmningar stöpta i mer eller mindre samma återkommande mall. Kasta in en vampyr eller två i ett manus och intrigen går från spirande originell till tjatigt välbekant. En vampyr är underkastad vissa regler vilket gör att berättelserna aldrig kan bli speciellt originella. De är parasiter, de måste ha blod, de sover på dagarna, de gillar inte silver och de kan bara tas död på genom att någon hamrar ner en påle genom hjärtat.

Alla kärlekskranka singlar ombedes omedelbart uppsöka närmsta bibliotek för att kanske hitta en chans till romantik i livet. Enligt säkra källor har bokläsare bättre kärleksliv och är mer romantiska än sådana som inte läser. Varför? Jo för att bokläsande över upp vår förmåga till empati och konsten att leva sig in i någon annans känslor. Flitiga bokläsare ingår lättare en intim relation och har ett aktivt, intensivt och mer fördjupat känsloliv vilket lättare leder till förälskelse.

Det är ack så svårt att beskriva eller förklara en mardröm, och det brukar inte fungera att försöka skapa en mardröm åt till exempel en karaktär med dålig nattsömn. Det känns helt enkelt konstruerat. Kanske ska man göra som den här fotografen och iscensätta mardrömmarna som fotografier. Konstigt nog i den här formen kan man som utomstående visst känna igen vissa teman som brukar gå igen i mardrömmar på ett annat sätt än när någon försöker förklara. Killen som har grenar istället för händer, monsterhuvudet som växer fram ur fåtöljen eller att bli jagad av mänskostora dockor… det här med den mänskliga formen som antar något annat, monstruöst eller oigenkännligt, ”the shape shifter”, det verkar aktivera det undermedvetna.

De här tipsen om hur du kan inleda din roman på ett engagerande, originellt och intresseskapande sätt snodde jag från Huffpost Books.

– välj en ovanlig, främmande miljö för din inledande scen

– väljer du en vanlig vardaglig miljö försök att skildra den genom en överraskande detalj, något vi inte brukar tänka på

– inled mitt i ett skeende, ”in medias res”, och svep med läsarna i drivet, rörelsen

– undvika att introducera för många karaktärer i första kapitlet. Det blir rörigt och svårt att processa för läsaren

– tappa inte styrfarten! Fortsätt hetta upp stämningen och spänningen med fler och tilltagande konflikter, bihandlingar och vändningar

Lycka till!

Just nu cirkulerar det ju ett forskningsrön som går ut på att människor generellt skyr några minuters tystnad och stillhet så mycket att de hellre får elchocker – snabba och lätta men ändå. Hellre än att behöva sitta tysta, stilla  och utan att göra något så väljer man stimulans även om det är av den smärtsammare sorten… Men utan stunder av overksamhet, passivitet och inaktivitet blir det inga böckerna skrivna. När Lewis Carroll gled fram i en båt på kanalen skapades idén om Alice som föll ner i ett hål i jorden… Exemplen på hur idéer föds just i mellanrummen och när vi inte gör något speciellt är ganska många. Kreativitet är inte det samma som att vara en duracellkanin, tvärtom.