Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Böcker som tröst

    av

    Emma Thompson bearbetade sorgen efter en skilsmässa genom att begrava sig i “Förnuft och känsla” av Jane Austen. Här står om hur böcker kan hjälpa oss att hantera allt från sjukdom till depression, förmodligen bättre än alla självhjälpsböcker i världen – lite som” comfort food” finns det ”comfort books”.  En annan läsare tar till “Unga kvinnor” varje gång hon känner sig nere och har avverkat den ca 9000 gånger… För mig är det  “Anne på grönkulla” eller t o m Astrid Lindgren, kanske för att de förmedlar barndomens trygghet och nostalgi men känns sanna och tidlösa samtidigt. Romaner kan fungera som terapi eller som medicin helt enkelt, även för att de lyckas hålla upp en spegel där vi kan se våra egna problem eller får oss att inse att vi inte är de enda som har det jobbigt just nu ! (I artikeln tar folk till allt från “Lilla huset på prärien” till brutala andra värlskrigetmemoaren ”Pianisten”, av Wladyslaw Szpilman.)

  2. Lika sexiga som strumpor!

    av

    En skribent i konservativa Daily Mail beklagar sig över dagens moderna romance och vill tillbaka till den gamla goda tiden när hjältarna inte var fullt så känsliga och kännande, och hjältinnorna inte bröt ihop vid minsta motgång. Inte hade du sett Jane Eyre “moaning over cocktails” över hur jobbigt det är att Mr Rochester har sin exfru inspärrad på vinden? (Ungefär; stå och beklaga sig på ett cocktailparty). Eller Elizabeth Bennett(“Stolthet och fördom”)  förtvivlat bläddra i självhjälpsböcker för att komma tillrätta med Mr Darcy…. gamla romanceveteranen Barbara Taylor Bradford håller med, och tycker att dagens hjältinnor är för lättkränkta, för självmedlidande och för mycket av offer. Hjältarna i sin tur saknar mod, styrka och hår på bröstet. Men överhuvudtaget verkar det handla om att moderniserade könsroller till viss del börjar märkas även i modern romance, där saker som skilsmässa, missfall och otrohet nu ska lösas genom terapi och inkännande manliga huvudpersoner, som enligt författaren helt enkelt är åt helvete för “touchy – feely” för att vara romantiska.  (Och dessutom ger en falsk bild av verkligheten, enligt en uppriktig manlig läsare.)  Av detta kommer det sig därför att unga kvinnliga läsare fortsätter att läsa traditionella Mills & Boone. Romance som genre verkar svår att uppdatera, ungefär som Melodifestivalen.