Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Nyttan av en god läsare

    av

    En bra läsare, någon som kan ge goda råd, respons och syna texten med både kritiskt öga och kärleksfull konstruktivitet och som dessutom bjuder på en kopp choklad medan man väntar på utlåtandet är vad författaren A L Kennedy önskar alla som vill bli författare. Fast omgjort till svenska förhållanden får väl chokladen bli en kopp kaffe. Jag funderar på om det är här som vi lektörer och författarcoacher kommer in i bilden om man inte har turen att hitta en god läsare i bekantskapskretsen, i en partner eller kollega i skrivargruppen…

  2. Att skiljas är att dö en smula

    av

    Det är smärtsamt att ta adjö av litterära figurer som man följt under flera böcker – nu är dags för brittiska läsare att tvingas inse att Kurt Wallander kommer att lägga polismössan på hyllan för gott, men iallafall tänker inte Mankell ta livet av honom som Arthur Conan Doyle brutalt gjorde med Sherlock (innan han var tvungen att återuppliva honom för att läsarna vägrade acceptera att han var borta). Jag har följt bokdetektiver som Wexford, Adam Dalgliesh och Lynley och sett dem åldras iallafall lite grann under decennierna, gift sig, bli änklingar och kära igen (fast oftast har de varit singlar). Förr eller senare kommer väl även de att gå i pension eller till och med avlida och frågan är hur deras upphovskvinnor löser det utan att ge alla trogna läsare svår separationsångest. Harry Potter har iallafall åren framför sig och tydligen har JK Rowling redan funderat ihop hans fortsatta släktträd inkluderande barn och barnbarn. Men helt klart är att det återkommande skapar trygghet – även när det gäller spänning.

  3. Just relax för fan

    av

    Som vi alla vet blir författare med skrivkramp galna, sliter sitt hår, börjar dricka och drar gärna iväg till ett öde strandhus eller ett insnöat hotell  där det ounvikligen händer något hemskt iallafall om det handlar om en Stephen Kingbok. Dessa överspända typer lägger helt enkelt för stor vikt vid sina egna romanprojekt och bör chilla så löser sig allt skriver Laura Miller här om skrivkramp som fenomen och citerar boken Midnight Disease: The Drive to Write, Writer’s Block, and the Creative Brain. Knepet är alltså att skaffa sig ett större alternativt projekt (typ en husrenovering) och låtsas att det är mycket viktigare än ens halvfärdiga roman så löser sig krampen. Ju större vikt man lägger vid sitt romanprojekt – i den mening att man tror att en färdigskriven bok radikalt kommer att förändra hela ens liv – desto mer benägen är man att drabbas av skrivkramp. Det mer rutinartade ”bruksskrivandet” man gör varje dag eller för att tjäna en slant framkallar dock inte samma ångest. Själv har jag bara fått skrivkramp när jag inte haft en deadline, en uppdragsgivare och ett visst antal tecken att jobba mot. Eller som artikelförfattaren svarar när någon frågar henne om hur hon åtgärdar tillståndet; “Eh… jag har en hyra som måste betalas.”

  4. Ständigt denna Jane

    av

    Den allra senaste filmatiseringen av Jane Eyre – med bland andra Mia Wasikowska – får idel lovord. Inte minst för att den tar avstamp från det karga nordengelska landskapet där den utspelar sig, ”two lonely people against an isolated landscape”. Det är inte fel att utgå från en miljö i sig när man skriver, det kan tvärtom generera fantastiska idéer.

  5. Det måste låta som en Harleqin

    av

    Olika litterära genrer verkar ha sin egen signaturmelodi vad gäller titlar… Jag diskuterade det här nyligen med min svägerska som översätter Harleqin apropå  förlagets osvikliga förmåga att prångla ut titlar i en jämn ström med tanke på att utgivningen är så enorm. Ändå svänger det sällan om titlar på svenska som det gör på engelska. A parade of peacocks, Postcards from the heart och favoriten The Particular Sadness of Lemon cake har en fluffig poetisk tilltal som utlovar lagom lättviktig läsning.

  6. Too sexy beast

    av

     

    Det började när Ann Rice insåg att sötnosen Tom Cruise skulle spela den ”groteske” vampyren Lestat de Lioncourt i Interview with the vampire och naturligtvis fick ett sammanbrott vid tanken. Även den här skribenten frågar sig varför monstren på film numera är så tvålfagra och sexiga… en gång i tiden såg de ut som Freddy Krueger, groteska, frånstötande och missbildade (eller om de var vampyrer med tydliga spår av de senaste slitsamma hundra åren), och nu har vi Robert Pattison som representant för Ondskan. Och det finns en hel rad symboliska tolkningar man kan göra av detta.

  7. Kvinnor på film som blir galna

    av

     

    Det tycks finnas en förtjusning i att skildra just kvinnor som drivs till randen av galenskap på film har jag insett nu kort efter att ha sett Black swan – som påminde inte bara om De röda skorna utan även om Black Narcissus där en plikttrogen nunna blir galen, och även om Sybil, där Sally Fields personlighet löses upp i femton olika delpersonligheter, förutom Repulsion med Catherine Deneuve då, och lite annat. Det enda jag tänkte säga om Black swan är väl att Mila Kuniskaraktären Lily i havet av strängt diciplinerade dansöser var filmen enda icke skrämmande kvinnliga karaktär! Trots att Lily var the black swan och förkroppsligade allt det Portmans Nina avvisade, såvar hon samtidigt jordnära, tillgänglig och mänsklig och en juste person som älskade hamburgare. Vilket kanske bara bevisar att det är det förnekade, nertryckta, avstängda och förträngda som har kraft att bli riktigt skrämmande.

  8. Romancetips för obstinata hjältinnor

    av

    Romanceförfattarinnan Simona Ahrnstedts favorit Eloisa James tipsar om fem romancenovels med ”a hardheaded woman” – en obstinat, enveten kvinna –  och en lika obstinat man i centrum och gnistorna och granaterna som blir följden när de till slut tillåter sig bli kära i varandra.  Böckerna inkluderar A light at winter´s end (underbar titel) om countrysångerskan Holly som rycker ut för att ta hand om sin övergivna brorsson och får en oväntad medhjälpare i sin granne, lika övergivne cowboyen Wyatt Clark – båda är envetna, obstinata och ingen av dem vill förstås bli kära för fem öre, men… Som Eloisa så vältaligt uttrycker det ”they try so passionately to avoid it — and that burst of emotion makes for great romance”.

  9. Slipp skämsfaktorn med ebokläsare

    av

     

    Sony har tillverkat en rosa eboksläsare med Mills & Boonelogga på (M&B) eftersom det är romance och erotiska titlar som laddas ner mest. Detta antas bero på att det är lite pinsamt att läsa Mills & Boone (förlaget ingår numera i Harleqin) eller ”its raciers cousins” men en kommentator till artikeln påpekar att det nog snarare handlar om att romanceläsare tycker om att använda ny teknik, nätverka och prata om nya titlar och att de här genrerna är enklare att få tag på på elektronisk väg än att gå till bokaffären och försöka hitta dem där. Hursomhelst med en rosa ebokläsare ser omgivningen ändå vad man gillar att läsa…

  10. Nästa sida →