Jag gillar ju historier med ”a strong narrative” –  en stark berättelse. Jag tror det har att göra med min filmskolning, som kommit till god användning i veckotidningsromanerna. Den tydliga röda tråden som naglar fast läsaren. Ändå var det jag missade insåg jag i efterhand, i bidraget jag skickade till Hemmets Journals tävling i att skriva veckotidningsföljetong. Det vinnande bidraget verkade ha det, det magiska drivet. Själv fastnade jag i miljöbeskrivningar… hela skrivprocessen blev en ursäkt för att mentalt befinna sig på Österlen. Men om jag komprimerat handlingen i tio avsnitt hade den blivit ganska tunn. Inte tillräckligt många eller intressanta vändpunkter. Med andra ord, det saknades en bärande, stark, utmejslad handling. Det saknades a strong narrative. Folk som sitter och dricker kaffe /alternativt flädervin i övervuxna trädgårdar och pratar om sina problem räcker inte… Det är på sin höjd mysigt, speciellt för författaren, som drömmer sig bort… Men att skriva mest för att försöka förflytta sig bort från vardagen och verkligheten är nog ingen bra idé. Iallafall inte om man glömmer målet och syftet för texten (underhållning, bladvändning, att få läsaren att köpa tidningen).