Träffande läsning om att hur man blir en författare som faktiskt… skriver och allt som kan hindra en. Skribenten anser att det handlar om mest två saker; att lyckas tysta den inre kritikern som hela tiden påpekar hur katastrofalt dåligt och pinsamt man skriver. Och att hitta sin författande röst, den man själv hade velat läsa. En ytterligare sak kan ju vara att man inser vad det är man ska skriva. Hur gärna man än hade velat är man inte menad att skriva episkt myllrande fresker över 1600talets Norrbotten i tre delar som vinner Augustpriset. Det man i själva verket gör bättre än någon annan är att skriva romantiska veckotidningsföljetongar eller tonårsböcker med vampyrtema och mycket sex, så är det bara.
Bra inlägg. Min inre kritiker och jag har ett konstruktivt förhållande. I början av min skrivprocess var rösten hög och dömande, men jag började analysera litteraturen och nu är min röst vänlig men bestämd. Numera kommer vi överens med varandra men vi har inte alltid samma åsikt. Det svåra för mig är att skriva så att en känsla stannar kvar efter man har läst min text. Har du några förslag, Jenny hur man gör för att texten ska komma närmare läsaren. Jag har märkt att det finns ord för detta att använda, t.ex Där satt han… Nu gick hon förbi trädet… eller är jag ute och cyklar…
Nej det har jag faktiskt inte, har inte ställt mig den frågan helt ärligt 🙂 Men jag brukar rekommendera att rensa bort egennamnen och ersätta med pronomen (hon/han et c ) om det ändå framgår vem texten handlar om; för hög användning av egennamn (maria sa, Maria lade, Maria stod, Maria Maria Maria et c ) skapar distans tycker jag.