Det här måste man som författare också ta ställning till: hur nära verkligheten får det ligga? Frågan har kommit upp flera gånger som i Maja Lundgrens så kallade ”nyckelroman” Myggor och tigrar. Och kan man komma undan med att förklara att det inte handlar om verkliga händelser, även när man valt att ligga milimeternära den verkliga verkligheten? Spontant tror jag att läsare på något sätt ser protagonisten och författaren som en och samma person så skriver man om ett ämne, en tillvaro och om människor som känns igen eller där man låtit sig inspireras av verkligheten tar man en viss risk. Men det här med fantasi, illlusion och verklighet och vad som är vad är ganska komplicerat. ”Det mesta av materialet till min debutbok hade liksom filtrerats in från mitt liv under alla år jag skrivit den” konstaterar författaren som skrivit om ämnet. Sanningen är nog att författare tar ut verkligheten och ger detta ett annat liv, modifierar, förvränger lätt och kort sagt… hittar på. Så det blir verkligheten i förklädnad och förmodligen utan att man tänker på det. Här skriver Simona Ahrnstedt också intressant om den farliga lockelsen i att ta hämnd genom att porträttera en viss verklig person som en romangestalt.