Det här med att man inte förklarar allt för läsaren har jag tänkt på mycket som berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det kan vara så att det finns två olika versioner av sanningen och in till det bittra slutet så blir man inte klar över vilken som var riktiga, som i Mörkerseende av Barbara Vine eller Patient 67 (Dennis Lehane), eller En färd till Indien av E M Forster där en ung engelska blir våldtagen i en grotta av indier. Det är iallafall vad hon påstår, men är det sant? Man får aldrig veta vad som hände… Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende och får aldrig någon förklaring – och vad hände egentligen med de där flickorna som försvann när de åkte på picknick till Hanging Rock och aldrig sågs i livet igen? Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.