Apropå just “Alice i underlandet” så minns jag den diskussion om förekom i något sammanhang, där någon påpekade hur antagonisten eller “den onda” gestalten i många äldre sagoböcker är en kvinna, en häxa, en styvmor, en isdrottning, en Hjärter Dam…. Och hur det skulle tyda på misogyni, kvinnofientlighet och en hel massa andra saker från de manliga författarnas sida. (Säkert sant, till viss del.) Men någon hävdade att den egentliga kampen, motsatsförhållandet, inte står mellan denna vuxna, hänsynslösa kvinna och en man. Utan den står mellan kvinnan (den onda) och en liten flicka. Flickan står för mod, naivitet, godhet och styrka i sin kamp mot den äldre härsklystna drottning/dominatrixgestalten. Tänk Lucy i ”Häxan och Lejonet” och hur hon utmanar Vita häxan. Snövit och hennes styvmor. Dorothy och Häxan från öst. Alice och Hjärter Dam som ska hugga huvudet av alla hon ser. Det finns säkert flera exempel. Är detta en sorts bild av de hotfulla förvanskningar och förändringar som den lilla, pre-pubertala flickan genomgår i sin utveckling mot farlig, könsmogen kvinna i den manlige författarens ögon?? Svara mig på det C. S Lewis.
Jag såg här omdagen en intressant tv-dokumentär om kvinnor på film, såg du den, Jenny? Där det konstaterades att de flesta filmer görs för små flickor, att det inte finns mogna, vuxna kvinnor i filmerna. Undantaget är Barbara Streisand, sade en kvinna. Det sades också att förr, när kvinnorna var hemmafruar ( i filmerna och i verkligheten) då framställdes de ändå som stolta kvinnor. Men att idag finns nästan inga stolta kvinnor på film, bara kvinnor som vill bli bortgifta och att man inte fokuserar på deras karriärer i filmerna och TV-serierna (som i Sex and the City – där hadnlar det inte omd eras yrken och kompetens utan bara om att hitta en man). Jag tycker det var ett väldigt intressant program.
Detta med prinsessor och drottningar är också intressant.
Att drottningar framställs som onda.
Jungiansk sett borde det vara så att en prinsessa mognar till drotting, d v s blir en mogen kvinna. Men om man ser sig omkring – hur många \”drottningar\” finns det, på filk och i verkliga livet? Lugna, kompetenta kvinnor som vet sitt värde och inte gör sig till för någon, som inte behöver vara i centrum? Däremot vimlar det av förvuxna, bedagade prinsessor som vägrar lämna flickrollen trots att de är i medelåldern och uppåt.
Hej Johanna
Jag tänkte samma sak häromdagen, kanske därför jag fick impulsen att skriva inlägget. Det är sällan man ser den äldre/medelålders kvinnan som en beundransvärd karaktär – en hjältinna eller förebild eller ledare eller som något positivt och eftersträvansvärt. Ja med andra ord drottningtypen. Det kvinnliga åldrandet och den växande visheten som hör till därtill behövs fortfarande erövras. dokumentären, är det \”Looking for Debrah Winger\” du menar? Den var intressant.
//Jenny
Mycket intressant debatt. Lägger in ett sidospår här. Förr…när många av sagorna skrevs, var det vanligt att kvinnor dog och fäder gifte om sig. Styvmödrar var en realitet som många kände igen sig i. Det måste ha varit en tacksam (ur igenkänningssynpunkt) ond figur att använda sig av som hot mot en oskyldig flicka. Lagom hemsk. Kanske kommer vår nutida litteratur lämna spår i form av extamammor och pappor. Bousbarn och allt vad det heter. Plastmamman som häxa?
Filmen hette \”Tjejer på bio\”:
http://svt.se/2.119777/k_special?lid=20100226&lpos=SVT2_0000_sitelink&from=tabla
Man kan se den på SVT Play ett tag.
Ja detta med prinsessor och drottningar engarerar mig. Jag har funderat lite på detta, som medelålders. Där jag jobbar extra, vimlar det av åldrade prinsessor. Femtioåringar+ med hål i jeansen vid rumpan och högklackat och urringat. Snyggt. Men för mig deperat sätt att hålla sig kvar vid de gamla fruktbarhetssignalerna. Man är ju inte fruktbar sexuellt sett i medelåldern. Det är för mig att klamra sig fast vid prinsessrollen. Eller att man är flickaktig och lite värnnlös, slänger med håret etc i nämnda ålder. Ibland får jag intrycket av att vackra kvinnor inte vet hur de ska lämna prinsessrollen. Och de fortsätter på alla vis att få omgivnignen uppmörksamhet, och det psasar inte in med åldern, det är inte det man förväntar sig av en mogen, äldre kvinna, att hon vill stå i centrum. Eller man helelr för den delen.
En drotting behöver aldrig få bekräftelse från andra för att känna sitt värde. Hon har det helt enkelt, en naturlig pondus som åren och erfarenheterna gett henne. Hon behöver inte plastikoperera sig (sorgligt att vår drottning gjorde det, det avslöjade hennes låga tankar om sig själv tycker jag).
Men är inte det typiskt? Vi matas med prinsessor hela tiden. det är inte längre tillåtet att gå in i drottningrollen. Jag tror helt enkelt att Rockgenerationen missade hur man var en riktig kvinna på samma sätt som de missat mansrollen, fast den är mer debatterad. Jag känner ingen svensk kvinna i medelåldern som är \’självklart kvinna\’ dvs mer drottning än prinsessa, däremot känner jag en hel del invandrarkvinnor från olika kulturer som är det. Ryskor, fransyskor…
Den anglosaxiska/germanska världen tycks ha missat detta tåg. Dags att ta strid för att få vara kvinna/drottning?
Det är nog ännu värre i USA men det som som finns där brukar ta sig över atlanten och hit, like a bad virus. tänker på det när jag ser Svenska Hollywoodfruar på tv, deras jeanssmala kroppar med pojkhöfter och plastbröst, och ringlande blonderade lockar. Och en del av dem är säkert en bra bit över 50. Nu senast såg jag att min nyupptäckta idol Jane fonda har opererat sig åt höger och vänster trots att hon redan var en av världen vackraste och mest välbevarade 72åringar… Hon har dessutom en gång påstått hon älskar att åka till Sverige, för där finns full av av \”naturligt åldrade\” kvinnor med rynkor och allt. (http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-1256146/Jane-Fondas-cosmetic-surgery-doesnt-desired-effect.html)
Tänkte plötsligt på en annan (amerikansk naturligtvis) författare, LaVyrle Spencer, som jag ratade i det längsta eftersom jag i en antologi läst om henne och råkat få syn på en bild av människan. Hon hade genomgått tillräckligt med operationer för att få det där riktigt \’sjuka\’ utseendet. det gav mig avsmak och jag ratade henne som (min uppfattning) krokad, hysterisk och utseendefixerad. Upptäckte sedan att hon skrev riktigt bra.