Det här skrivtipset snor jag rakt av från geniskrivläraren K. M Weiland. Det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit som Victor Hugo gör i Samhällets Oycksbarn när han låter en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som KMW påpekar, det vackra mitt i all slakt underscores eller stryker under, framhäver, det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. (Notera ljusstrålen genom fönstret.) Eller titta på scenen här.