Vissa författare kan koppla greppet på läsaren. Det bli helt enkelt spännande, trots enkla förutsättningar. L M Montgomery som skapade Anne på Grönkulla är en av världen bästa historieberättare har jag alltid tyckt. Det är aldrig sentimentalt och alltid suveränt berättat. Hon inleder stillsamt ( i “The road to yesterday”) med en pojke som lämnats ensam hemma. I exakt rätt stund kastar L M in en ny karaktär, en främmande man som kommer på besök. Han beskrivs på ett sätt som väcker mystik; han ser trevlig ut men något med hans skratt känns inte helt bra. Han ställer frågor men säger saker som får oss – läsaren – att förstå att han vet mer om pojken och hela dennes familj än vad pojken gör själv. Han är propert klädd men ser ändå luggsliten ut… Utan att något dramatiskt har hänt lyckas L M snabbt bygga upp en spänning, en nyfikenhet, en förväntan, på några sidor har hon dragit in oss i handlingen och får oss att undra; vad händer nu? (Och kanske även; vad har hänt?) L Ms berättarförmåga (hon skrev flitigt för dåtidens veckopress innan genombrottet med Anne) bekräftar vad jag alltid tyckt att när det gäller underhållningsberättelser är det inte vad som berättas så mycket som hur, som är det avgörande.