Extremt intressant artikel, eller kanske snarare översyn, av otäcka ljudeffekter på film. När man läser vilka klipp som valts ut – även av läsarna – blir det uppenbart vilken stor betydelse just ljuden har för skräckgenren. Då menar jag inte de höga skriken, utan de antydande, förebådande, oroande ljuden. De där som signalerar att något är fel, som aktiverar våra försvar, gör oss beredda att fly. Såklart lättare att åstakomma detta på film, men samma grepp använts ju även inom skräckgenren i böcker. Men då får man försöka skapa samma effekt med ord istället, genom att försätta läsaren i ett tillstånd av osäkerhet eller förvirring om vad som pågår. Det räcker med att bara läsa om ett oidentifierbart ljud i ett tomt hus för att jag ska känna obehag. Har till exempel svårt att glömma knackningarna på herrgården Hundreds Hall i Sarah Waters “The little stranger”… Eller de lite mer aggressiva knackningarna i “The haunting of Hill House”.

Modernisering av eller nya infallsvinklar på klassiska litterära genrer är alltid kul. Mina fördomar om att fantasy mest handlar om drakar, häxor och borgar med tinnar och torn (inget fel med det  i o f s) och “keltiska hjältinnor med rött hår” kommer mer och mer på skam. Till exempel finns ju så kallad urban fantasy och numera även brittiskskriven fantasy baserad på den japanska och kinesiska mytologin vilket man kan läsa om här.

Som jag skrivit förut på denna blogg  gillar jag ju böcker med en stark röd tråd, “a strong narrative”, en stark story. Men genrelitteratur – skräck, deckare, romance, sci-fiction, fantasy – som ju ofta har sin styrka i att vara just storybaserad har också haft sämre rykte än traditionell fiction. Den sistnämnda anses bättre skriven, ha högre kvalitet, vara riktig litteratur. Men du (som läser denna blogg) och jag vet ju att det inte behöver vara så.  Med andra ord kan genre-  eller underhållningsböcker både innehålla den tekniskt drivna berättelsen och fungera som fullgod litteratur, det tycker också Neil Gaiman som editerat en ny novellantalogi. Med andra ord “literary and story-driven fiction don’t have to be mutually exclusive. //Good writing? Of course. Story? Why else bother writing, or reading?”

Det finns få saker som är så tacksamma att läsa om eller för den delen skriva om, som en bra skurk. Författaren Anthony Horowitz som skapat tvserien Foyle´s war har upprättat en lista över sina litterära favoritantagonister. Han toppar med barnslavdrivaren Fagin ur Oliver Twist och på andra plats kommer Lady MacBeth (bilden, av John Singer Sargent). Själv tycker jag att det är svårt att göra realistiska karaktärer helt onda. Småskurenhet, avundsjuka, maktmissbruk och andra otrevliga egenskaper däremot, vad som helst som försätter huvudpersonen i ett underläge eller i maktlöshet, fungerar. Minns te x hur jag som liten hatade den fruktansvärt elaka Miss Gulch i Trollkarlen från Oz eftersom hon som ren hämnd tog huvudpersonen Dorothys älskade hund Toto med sig för att låta avliva honom…

Jag brukade hjälpa mina föräldrar att städa och sortera deras bokhyllor när jag var liten. En hylla sorterades efter svenska och nordiska författare, de tre andra var fyllda av amerikanska och engelska böcker. Redan på sorteringsstadiet syntes skillnaden. De nordiska präglades av något svalt reserverat, stramt och nästan sorgesamt vad gällde utseende och titlar. Det fanns en enkelhet och framför allt allvar. Att läsa verkade vara något upphöjt och svårtillgängligt. De anglosaxiska däremot signalerade något helt annat.  Ett kommersiellt tilltal hade jag kallat det idag där titlarna och omslagen signalerade sexighet, drama, story och raffel -det spelade ingen roll om författarna var nobelpristagare som William Golding eller bestsellerförfattare som Sidney Sheldon. Det var böcker som flirtade med potentiella läsare, de var starkare i tilltalet och bejakande av det eskapistiska och underhållande i ett läsa.

Såhär vill jag bo. Eftersom jag inte får det, skriver jag historier där folk ofta ärver eller köper förfallna/ödsligt/lantligt belägna hus. Jag antar att författare till viss del skriver för att uppfinna en alternativ verklighet åt sig själva.  (Såklart skriver man för att underhålla åt sina läsare, men man skriver för att underhålla sig själv nästan ännu mer.) Följetongsskrivande och underhållningskrivande ger kanske allra störst möjlighet till att skapa en sorts idealiserad verklighet, att leva ut och skapa karaktärer och situationer och scenarior som man “bara kan drömma om”.

Den här unge mannen går rakt mot den digitala strömmen och börjar ge ut inlästa små historier på vinylskiva eftersom det digitala ljudet enligt honom är för kyligt och polerat, utan atmosfär. Jag minns fortfarande magin som fanns i att lägga på en skiva med berättade historier från när jag var barn, det var den tidens ljudböcker. (Te x  “Nalle Puh” inläst av Allan Edwall.) Med sprak, hack och allt…