Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Och nu över till något helt annat

    av

    … till lite information om en insamling som min kära vän och Sveriges bästa – enda? – romanceförfattarinna Simona Ahrnstedt startat till förmån för kvinnor och flickor via Action Aid.

    Genom att sätta in lite pengar – minst 25 kronor – bidrar du till att skapa lite bättre förutsättningar för en utsatt kvinna eller flicka, till exempel vad gäller förebyggande mödrahälsovård, fattigdomsbekämpning eller utbildning.

    Läs detaljerna här på Simonas blogg, men BANKgironumret till hennes insamling är alltså bankgiro: 5903-6772

    Bra inititiv tycker jag. Man glömmer ibland hur priviligierade vi trots allt är, vi svenska kvinnor. Och även nordiska, och europeiska, i ett globalt perspektiv. Man glömmer hur absolut för jävligt det kan vara att vara kvinna i stora delar av världen.

    Simonas mål är att samla in minst 20.000 fram till i början av september.

    (Jag återkommer snart på bloggen med ett initierat inlägg om s k prequels…….)

  2. Medelklassromanen är död

    av

    … tror många. Att döma av bokläsarstatistik vill folk inte längre läsa böcker om medelklassens gamla vanliga problem med familj, kärlek, relationer, jobb som de ältar över köksbordet över en kopp kaffe eller te eller en stor familjemiddag. Nej man vill läsa fantasy á la Game of thrones, kändismemoarer eller s k true stories som boken om Natascha Kampusch. Medelklassen – de som ”äger en villa och har en dotter som heter Daisy” – mår så dåligt med alla ekonomiska åtstramningar att de hellre vill fly verkligheten och inte läsa om sig själva. Lustigt nog, trots att genrelitteratur på sätt och vis börjar ta över, finns det en genre där medeklassmänniskan och hennes vardag fortfarande får ta plats och det är i deckare. (Vilket nog är sant om man tänker på Camilla Läckberg). Det verkar funka med medelklass så länge det händer riktigt fasansfullt med den där villaägaren som har en dotter som heter Daisy…

  3. Gå i biblioterapi

    av

     

    Det finns ju retreater av olika slag, som skrivarretreater. Men tydligen är det populärt även med dem där man åker iväg och bara läser. Ganska genialiskt egentligen; under några dagar eller en veckas tid betalar man för att tillbringa tiden i isolerat tillstånd på någon naturskön plats som ett italienskt slott eller ett engelskt kloster långt bort från störande element som telefoner, internet, tv… med bara alla de där böckerna man annars inte hade läst eller orkat läsa annat än väldigt fragmentiserat. Anordnare av sådana här läsaretreats som te x The School of life i London ställer dessutom upp med bokterapeuter som kan hjälpa en att sätta ihop en lista med böcker. För många av oss är det säkert sista chansen att ta oss igenom de där klassikerna som verkar allt mer intressanta, som Bergtagen av Thomas Mann, eller Bröderna Karamazov…

  4. Det okända gör entré

    av

    Äntligen verkar det finnas en bok om sjuttiotalets skräckfilm som är läsvärd – enligt eviga källan till bra boktips Laura Miller. Inte för att jag egentligen tycker att det ska behövas så mycket analys – politiska eller religiösa tolkningar verkar alltid så pretantiösa och som man ängsligt försöker hitta något som kan ge en föraktad, låg genre legitimitet. Men ändå roligt att läsa om skräckfilm i ett kulturellt och socialt perspektiv, om varför sjuttiotalets skräck blev så effektiv – för att den gjorde sig av med de logiska förklaringarna som dittills alltid ansetts nödvändiga enligt Miller. (”Det värsta av allt är skräcken för det okända” som H P Lovecraft sa.) Hur och varför den flyttade in från mögliga gravkammare och slott till förortens villor, närmsta sandstrand eller lägenheten bredvid. Den heter Shock value – the golden age of horror movies av Jason Zinoman.

  5. Det vinnande konceptet

    av

    Romance och chiclit blir ofta anklagade för att skapa en falsk bild av verkligheten – det kan faktiskt vara skadligt. Läser man för mycket Mills & Boon får man orimligt upptrissade förväntningar och det leder till att man blir besviken på sin riktiga partner. Det verkar som att just mansbilden i de här böckerna är det enda som inte går att modifiera. Författaren är så illa tvungen att inrätta sig inom de ganska snäva och krävande ramar genren kräver (Eg. Hjälten måste inte vara snygg, men då är han förmodligen mångmiljonär, han behöver inte vara rik men i såfall är han sannolikt CIA-agent.) Annars blir läsarna jättesura. Chic-litförfattaren Laura Mensch skrev en bok där hjälten var trädgårdskonsulent, och det fungerade inte, boken sålde nästan inget alls. Läs mer…

  6. Mrs Danvers i god form

    av

    Som den otäcka hushållerskan på slottet Manderley i Rebecca. Skrämde mig halvt från vettet som tioåring. Miss Murdstone ska det vara förstås i inlägget nedan. En typisk repressed spinster som var hemsk mot föräldrarlöse David Copperfield.

  7. Mrs Danvers är död

    av

    Lite orättvist är det att reducera Anna Massey till denna roll för hon gjorde så mycket och nu tyvärr läser jag att hon är död. Men det var som Mrs Danvers och Mrs Murdstone i David Copperfield och som Lucetta i Borgmästaren i Casterbridge – tvserier som jag slukade när jag var i den påverkbara 11 – 13årsåldern – som hon gjorde enormt intryck på mig och tack vare hennes karaktärer som jag började intressera mig för romanerna som var seriernas förlaga… Sedan följde Hotel du Lac av Anita Brookner och mycket mer, kostymdramer och adaptationer av klassiker där hennes specialitet blev att spela ”surpressed spinsters and aunts” ofta med en överraskande inre hetta och passion lurande bakom ett tillbakadraget yttre. Tack vare henne läste jag Rebecca och utvecklade en livslång fascination för Daphne du Maurier… RIP Anna min favoritskådespelerska!

  8. De ensliga öarnas berättelser

    av

    Islänske författaren Sjón gör en genomgång av romaner som utspelar sig på öar… Att förlägga en historia till en ö – helst en utan några större förbindelser till fastlandet – skapar verkligen alldeles speciella förutsättningar för författaren. Det finns flera böcker i hans lista som jag aldrig hört talas om, och så några som man tycker att han har glömt men som tas upp i kommentatorsfältet som Flugornas herre, Treasure Island och The Magus av John Fowles. Själv tänkte jag faktiskt först på Den hemlighetsfulla ön av Jule Verne och Skumtimmen av Johan Theorin och dess uppföljare. St Michaels Mount i Cornwall på bilden är dock egentligen inte så enslig som man kan tro, dit kan man promenera på havsbotten när det är lågvatten.

  9. Som i en saga

    av

    En del verkliga människor kan ju få en att tänka på gestalter i böcker eller i saga och mytologi. Som att prins Daniel påminner mig om hjälten i sagan om Prinsessan och svinaherden (eller vilken annan svensk folksaga som helst egentligen). Den enkle med rådige och företagsamme gossen av folket som seglar förbi världens alla snorkiga prinswannabees och vinner prinsessan och halva kungariket. När det gäller ondskefulla gestalter har jag alltid fått speciellt obehagliga känslor inför Pete Doherty. Kanske för det pojkaktiga, docklika, androgyna i kombination med den galopperande dekadensen. Han påminner om en liten ondskefull alv eller någon annan gränsvarelse inte helt av denna världen. Med tanke på att han varit indirekt inblandad i tre unga människors för tidiga död den senaste tiden insåg jag vem han liknade; han är råttfångaren i Hameln, sagogestalten som spelar så vackert på sin flöjt för att locka med sig stadens råttor, men som tar alla barnen med sig för att aldrig återkomma… Och dagen efter kunde man läsa det här. (Illustrationen ovan är av Errol le Cain.)

  10. Kärleksförhinder nu och då

    av

    Nu kommer nyinsplningar av Anna Karenina, Svindlande höjder och Lysande utsikter (Great expectations) förutom då Jane Eyre… Varför ger sig inte regissörerna på helt sprillande nya projekt undrar författaren som skrivit det här? Men han kommer själv till slutsatsen; detta är romaner med fängslande berättelser och intressanta karaktärer och dessutom innehåller varje bok en stark grundkonflikt i form av en kärlekshistoria med förhinder, där hindret handlar om huvudpersonernas starkt normgivande sociala roller och tillhörighet. I ett mycket rörligare och mindre hierarkiskt samhälle som vårt moderna får man hitta på andra hinder för kärleken än pengar, makt och social tillhörighet, hinder och tabun som kanske inte är lika starka. Med andra ord – sätt sprätt på två kärlekskranka mänskor i hårt hållen artonhundratalsskrud och det blir betydligt starkare krafter som sätts i rörelse. Ibland slutar det till och med med döden, som i Anna Karenina.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →