Nu när Brontësystrarnas böcker filmatiseras som till exempel Svindlande höjder så lär de snart få samma höga profil som Jane Austen i det allmänna medvetandet. Dels för böckerna, men också för sina levnadsöden som man kan läsa mer om i den här lite sensationalistiska artikeln. (Bland annat var både Charlotte på bilden oven och Emily tidiga fantasyförfattare). Det har också utkristalliserat sig en sorts skiljelinje mellan det förnuftiga, odlade, kultiverade och intellektuella (Austen) och det naturliga, vilda, känslostyrda och mystiska, eller som en kommentator kallar det för, Yorkshire gothic, som systrarna Brontë anses stå för:

”The Brontes’ work is Yorkshire Gothic, a gothic where the land is alive and with an awareness that is far older than Christianity. // You will never understand the Brontes until you understand what it means to live near the West Yorkshire moorlands: to live amongst the mist, the constant smell of peat everywhere, the bleakness, the utter sense of isolation, the way things sound, the dampness, the moss on the stone, the old roman roads, the cuppings in the stones, the henges, the ring stones, and you will never truly understand unless you spend time here in a house that is old.”

Svaret är att alla vi som är djupt beroende av Lee Childs böcker om Jack Reacher inte alls tycker det är en bra idé att Tom Cruise ska spela honom i kommande filmatiseringar. För det första är Reacher enligt böckerna över två meter lång, och Tom Cruise högst 1.65 eller något. För det andra… ja, det finns massor av skäl, sådana som bara älskare av en viss bok eller en viss karaktär känner när det ska bli film eller tv av boken eller karaktären. Det känns aldrig som att det kommer att funka. I den här intervjun ger Child själv sina synpunkter på saken, tillsammans med en del andra förnuftiga tankar om skrivandet och bestsellerskrivandet i synnerhet, som att många författare egentligen är ”oförlösta musiker” – kanske där rytmen och det melodiösa hos en text kommer in, att det krävs att man är en ”god läsare” för att bli en god författare, och att det hela egentligen handlar om att vara en bra underhållare. Check, check and check.

Först tänkte jag tipsa om zombieromanen Zone one av Colson Whitehead men intrycket man får av den är att den inte är så spännande – en halvhyfsad roman med mer litterära ambitioner än andra rysare kanske, men definitivt inte en bra skräckbok eftersom den tydligen misslyckas med det primära syftet, att underhålla och vara läskig. (”Pretantiös och tråkig” stod det faktiskt någonstans.) Så det får bli historikern Peter Ackroyds The English ghost istället – en genomgång av spöken och övernaturliga fenomen som härjat runt på brittiska öarna genom århundradena från romartiden fram tills nu.

Vad är det med dockor, tygdjur, kramdjur och liknande som kan väcka sådana känslor av fasa? Exemplen på filmer och böcker där en docka används för att skrämma publiken är för många för att tas upp här, men man kan ju tänka på inledningen till Poltergeist te x. Är det för att en miss i konstruktionen kan få deras hemsydda ansikten att se ondskefulla ut, snarare än oskyldigt stirrande. Eller för att de är stela och livlösa och det är alltför lätt att inbilla sig att de tänker och känner? Det verkar helt klart som att det bästa man kan göra om man behöver inspiration till att skriva något otäckt inte är att övernatta i något övergivet hus utan bara dra ner den där lådan med gamla kramdjur från vinden eller öppna dörren till barnens rum… Eller titta på den här.

Det här väl egentligen den perfekta tiden på året för att skiva en spökhistoria, och för att göra det kan man behöva lite inspiration. Det är svårt att hitta bra svenska spökhistorier, de verkar inte vara så poppis hos oss jordbundna rationella svenskar. (Då menar jag inte fantasy eller dark fantasy utan den mer traditionella berättelsen om döda som inte riktigt kan lämna den här världen.) Det är också lite svårt att tänka sig etablerade svenska författare som P.O Enquist, Bengt Ohlsson eller Sigrid Combüchen slänga in en spökhistoria i den övriga produktionen på samma sätt som Ruth Rendell, Oscar Wilde och Ernest Hemingway har gjort. Man kan titta på den här listan om man vill ha lite inspiration, eller på denna filmatisering av Whistle and I´ll come to you av M.R James.

Den här boken (One monster after another av Mercer Mayer) köpte mina föräldrar åt mig i USA någon gång på tidigt sjuttiotal. Jag har bara läst den några gånger, för när jag väl började läsa på engelska så hade jag vuxit ur bilderboksstadiet. Men det har fått följa med genom åren (i relativt gott skick) och inte gjort så mycket väsen av sig tills jag en dag ramlade in på den här roliga bloggen och hitta ett inlägg om ”min” bok. Det visar sig att den har blivit en raritet med högt samlarvärde och krävande bokälskare är numera beredda att betala ”outrageous prices!!” för att äga den. (Har inte satt mig in i riktigt hur mycket… än.) Där ser man – ta hand om dina gamla böcker, och helst de där lite udda exemplaren. De kommer att ta hand om dig.

Vissa uppdateringar eller moderna versioner av gamla klassiker känns mer spännande än andra. I ”Den röda bokstaven” av Nathaniel Hawthorne som utspelar sig i ett puritanskt USA på 1600talet får den kvinnliga huvudpersonen Hester Prynne bära ett stort rött A (för ”adulteress”) på bröstet när det uppdagas att hon fött ett oäkta barn efter en utomäktenskaplig relation. I ett framtida fanatiskt kristet USA är det en abort som leder till uteslutning och social skam. Kvinnan som genomgått den otillåtna aborten injiceras som straff med ett ämne som gör huden knallröd, varpå hon förpassas till ett slags getto för andra i samma situation, Chrome City. Detta enligt Hillary Jordans ”When she woke”, en dystopi om USA som teokrati. Otäckt och kanske inte så långt från verkligheten som man vill tro.