I en artikel på Salon.com pekas självbiografin ut som ett lite enklare sätt att ta sig in i bokbranschen än den vanliga romanen. Kanske därför genren blivit så stor. ”Alla” har en historia att berätta, och branschen törstar efter just sanna historier. De finns i en lockelse i det autentiska, samtidigt som den självbiografiska formen avdramatiserar skrivandet. Ingen kommer att ställa samma formmässiga, litterära krav som på en roman, det är det faktum att historien i sig antas vara sann som utgör själva läsvärdet. James Frey misslyckades med att kränga ”A million little pieces” som roman men lyckades när han sålde in den som en självbiografisk berättelse, den om en knarkares väg ut ur droghelvetet (trots att den var till stor del uppdiktad). Alla verkar också överens om att skiljelinjen mellan memoar och roman är ganska suddig och fluktuerande. Vem minns egentligen i detalj samtal man hade för tio år sedan, och kan återge dem i detalj? Chansen är rätt stor att man fyller i med uppdiktat stoff…Vill man lära sig skriva självbiografiskt leder jag hursomhelst en kurs i ämnet här på Falkens Författarskola, och här kan man läsa en artikel i ämnet.