Det här som Jens Liljestrand tar upp har jag verkligen tänkt på själv. I takt med att samhället blivit mer jämlikt och barnens rättigheter stärkts har de riktigt grymma dramatiska konflikterna från klassiska romaner om barn gått förlorade, om barn som svalt, frös och arbetade som slavar i fabriker eller skeppades runt som små hushållsslavar och fick sova bland boskapen i ladgården. (Eller om det var överklassmiljöer; övergavs av sina föräldrar och skickades iväg på grymma internatskolor.) De som tror att äldre böcker hade ett idylliserande och förljuget perspektiv på barn har inte läst böcker som Sunnanäng, Den hemlighetsfulla trädgården, Anne på Grönkulla, Oliver Twist eller KullaGulla och förstått dåtida barns utsatta läge. Man kanske inte ska dra det så långt som att vi är på väg dit igen, men man undrar precis som Jens när accelererande klassklyftor, misär och barnfattigdom kommer att börja synas i böckerna.

(Bilden från Roman Polanskis filmatisering av Oliver Twist.)

Okej det här viktiga dramatiska momentet om man skriver till exempel romance eller feelgood har jag visserligen bloggat om förut. Ögonblicket när ditt kärlekspar har sitt första möte, det så kallade ”meet cute”, när de stöter ihop första gången i handlingen och vikten av att göra det minnesvärt. Men man får ju säga att ju besvärligare och kanske sämre detta möte går desto roligare får du när du sedan för huvudpersonerna vidare fram mot evig kärlek. Tänk När Harry mötte Sally och den grälsjuka bilresan som inledde deras (vad man hoppas) livslånga kärleksrelation. Drama handlar om karaktärernas förändring och börjar det hela med ögonblicklig förälskelse har de kanske ingen annanstans att ta vägen i sina karaktärskurvor än att dö….  Ett annat minesvärt ”meet cute” är som sagt detta från Singin´ in the rain. Stumfilmskådepelaren Don råkar dimpa ner i aspirerande skådespelerskan Kathys bil, hon är föga imponerad av honom och för första gången möter kvinnotjusaren Don en kvinna som ger honom en ärlig spegling av vem han egentligen är. Och en stor del av handlingen går ut att för hans del övertyga henne om att han är värd henne.

Åh vilken bra analys  av Carl-Michael Edenborg av varför vissa böcker – ofta de lättsmälta, lättsäljande – är så oemotståndliga, trots att innehållet kanske inte är så originellt, trots att man känner genren allt för väl. Och om det inre motstånd som tornar upp sig hos läsaren inför en överarbetad, knölig och dödbakad text som bara vittnar om en författare som försöker alltför hårt… För det handlar om musikalitet, om hur texten flyter, om rytmen i dialogen och hur passagerna är konstruerade. Ja att det handlar väldigt mycket om rytm. Rytmen i en välskriven text som det svänger om drar med sig läsaren och blir lika medryckande, engagerande som vilken bra låt som helst. Oavsett ”genre”. En deckare av just Michael Connelly eller en Nora Robertsroman vad är det annat än litteraturens motsvarighet till dansbandsmusik?