En del verkliga människor kan ju få en att tänka på gestalter i böcker eller i saga och mytologi. Som att prins Daniel påminner mig om hjälten i sagan om Prinsessan och svinaherden (eller vilken annan svensk folksaga som helst egentligen). Den enkle med rådige och företagsamme gossen av folket som seglar förbi världens alla snorkiga prinswannabees och vinner prinsessan och halva kungariket. När det gäller ondskefulla gestalter har jag alltid fått speciellt obehagliga känslor inför Pete Doherty. Kanske för det pojkaktiga, docklika, androgyna i kombination med den galopperande dekadensen. Han påminner om en liten ondskefull alv eller någon annan gränsvarelse inte helt av denna världen. Med tanke på att han varit indirekt inblandad i tre unga människors för tidiga död den senaste tiden insåg jag vem han liknade; han är råttfångaren i Hameln, sagogestalten som spelar så vackert på sin flöjt för att locka med sig stadens råttor, men som tar alla barnen med sig för att aldrig återkomma… Och dagen efter kunde man läsa det här. (Illustrationen ovan är av Errol le Cain.)