I slutet på den här intervjun ställer Stephen King en intressant fråga av närapå metafysiska/existensiella dimensioner. Synd att det inte var det som utforskades, snarare än standardfrågor om vad han är rädd för i sitt vardagsliv (”Spindlar… min svärmor…”) och annat som man hört förut. Kings erkännande om att han inte riktigt vet vem det är som ”är i rummet med honom” när han ger sig hän åt sitt författande och hamrar ner alla sina historier, vem eller vad som kommer upp med alla karaktärer, miljöer, tankar och idéer och som får berättelserna att leva sina egna liv  – och som han kanske inte ens känner igen sig själv i  –  tror jag dock många skapande människor har erfarenhet av.