Det var det ju kanske inte, men när Ian Flemings Casino Royale den första boken om James Bond kom ut för sexti år sedan var det ändå något helt nytt på den litterära kartan. Ungefär som när Beatles trädde in på scenen. Om böcker tidigare ansetts behöva ha något sorts moralisk tema eller säga något tankeväckande om människans tillvaro på jorden sopades sådana ambitioner elegant åt sidan av Fleming till förmån för rafflande, skamlös underhållning vars enda syfte var att underhålla. Fortfarande är böckerna extremt roliga att läsa, sedan kan man ju såklart häpna åt de vansinnessexistiska kvinnoporträtten med tillhörande hjältinnenamn (Honey Rider, Pussy Galore) och fördomsfulla koloniala porträtt av aktuell antagonist men samtidigt njuta av det smidiga språket, det mer antytt skildrade men nog så raffinerade och hämningslösa sexet och våldet, de eleganta, uppfinningsrika försöken att ta James av daga, de i detalj beskrivna bilarna och måltiderna (krossade klabbklor med smält smör och rosa bubbel har jag glömt i vilken bok  man åt), de initierat skildrade lyxiga miljöerna – allt skrivet i syfte att få läsaren att drägla.